Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 2

före mig några bondgummor som lifligt samtalade. De tystnade hastigt då jag när made mig, och jag inbillade mig att de talade om mig. En barnslig förskräckelse grep mig vid äsynen af dessa nyfikna ansigten, och jag stannade, tvekande huruvida jag skulle gå vidare eller vända om. Jag vet icke om de gissade orsaken till min förvirrmg, men de hviskade vid hvarandra och skrattade. -Det är skada!? sade eu ung flicka, som var med dem, helt högt. Jag vände genast om, jag var rädd att min hållning eller mitt utseende skulle gifva anledning till elaka anmärkningar. Knappt hade jag gått några steg förrän elt gapskratt ljöd bakom mig. Förtretod ölver min barnslighet ville jag gå tillbaka, men jag tyckte mig alltjemt höra samma röst upprepa: Det är skada! Dessa ord återljödo beständigt i mitt öra som en klagan, och jag upprepade maskinmessigt lör mig sjelt: Det är skada! Det är skada!? Ända till aftonen förföljde mig den tanken, alt alla menniskor redan visste att jeg var eller nödvändigt måste blifva vansinnig. Det är skada! Det är skada!? — Diane förundrade sig öfver detta uttryck, som så ofta halkade öfver mina läppar, men sade ingenting. Jag vågade ej för henne omtala hvad som plågade mig, och försökte att synas glad och munter. Andrå! sade hon bedjande, sluta för himlens skull! Ni lider, jag ser det, och er glädtighet skär mig i hjertat.? Jag skulle gerna uppoffrat mitt lif för att bespara henne en smärta; men min olyckliga svaghet var mäktigare än min kärlek; Nessus-klädningen brände mig, förtärde mig. I hvarje ögonblick sade jag till mig sjelf: Nej, jag är icke galen! Dörtil