Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 2

samma undertryckningsverket skail på en gång försvinna. Ryssland, ständigt i strid med Polen, som fordrar sin sjelfständighet, tröttnar icke att törkunna huru ingen uppresning numera finnes till, samt upprepa, att det till och med är på nationalregeringens befallning som den upphört. Det gör detta just i det ögonblick då det fruktar ett förnyande af kampen, och då det fördubblar sitt raseri äfven emot en harmlös befolkning. Det må stå Ryssland och dess kreatur fritt att oförskämdt förneka sanningen och uti ett fortfarande ljugande söka en bundsförvandt, men det hötves icke organerna för en sjelfständig press att göra sig till ett eko för dylika orimligheter. En stor framtid måste vara Polen förbehållen, då det sålunda med så mycken förbittring bekämpas; ty endast de lefvande kunna ingifva ett så bittert hat: med de döda kämpar man ju icke. Ur denna synpunkt glädja vi oss öfver angreppens häftighet, som utgör det tydligaste bevis på Polens lifskraft och på dess förr eller sednare inträdande, af dess fiender så fruktade pånyttfödelse. I det ögonblick då man talar så mycket om utsigterna till fredens upprätthöl ande och önskar sig lycka till inställandet för en månad af fiendtligheterna mot Danmark, är det godt att veta, att detta vapenstillestånd blifvit tillvägabragt genom ett temligen energiskt påyrkande derom af franska regeringen, hvilken deruti understöddes af den engelska ända till en viss punkt. Emellertid synes konferensen i detta ögonblick ha lika ringa utsigter som för en tid sedan till en fredlig lösning af frågan, och om man äfven skulle kunna komma öfverens i hufvudsaken, så skulle sannolikt bestämmandet at ersättningen för krigskostnaderna ånyo sätta allt på spel. Å andra sidan berättar Monitören, att 100,000 ryssar inryckt i Bessarabien. Vi ha anledning att hålla nämnde siffra för öfverdrifven; men hvad som icke är öfverdrifvet är underrättelsen om Turkiets rustningar, hvilken makt tror, att den måste förbereda sig på eventualiteterna al ett krig. Ej heller kommer det, så länge polska frågan icke är löst, att gilvas någon varaktig fred inom Europa, emedan Polens sjelfständighet är oundgängligt nödvändig för den europeiska jemvigtens upprätthållande. Ända till den tidpunkten kommer inom politikens och rättens område endast förvirring, pinsam oro och ett för verldens frihet vådligt tillstånd att herrska. När skall väl en gång denna sanning begripas, och när skola väl folkens handlingar stå i enklang med deras verkliga intressen ? kem ———