Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 2

Ja, för min skull, sade hon, jag som ej eger en enda vän på jorden mer än er ag ber er derom!? Hon bönföll hos mig! Jag kände åter vakna i mitt hjerta den sträålunde hägring om en gång bländat mig. Store Gud! tänkte jag, hvilket heligt namn skola v gifva åt denna våra själars samklang? Fin nes det kanske en annan kärlek än den jordiska, en himmelsk ömhet, en outsäglig salighet, och kan denna sällhet rymmas i en menniskas bröst säväl som i en engels I denna stund trodde jag mig med viss het hafva återeröfrat min kraft; men ack, det var blott en solstråle i min natt! Följande dagen återkommo de hemska föreställningarne lika envist. Under mina sömnlösa nätter förlorade jag det lugn. som jag under dagens lopp tillkämpat mig och jag såg med fasa den nedslagenhet som grep mig. Endast min viljas kraft — jag visste det alltför väl — kunde beskydd mot det bedröfliga arf, som hotade mig och småningom vaknade och rotfästade sig i mitt sinne den förfärande tanken: Jag är kanhända redan nära att blifva vansinnig! — Derpå uppräknade jag i mitt sinne alla de många fall, då fullkomligt vansinne blifvit en följd af moralisk tortyr och jag suckade inom mig:s?Det skall nog lyckas dem, det skall säkerligen lyckas!? Ett slags feber brände i mina ådror, jag var orolig, jag blef rädd och menniskoskygg, jag vägade knappast gå uti parken; ett ord, ett leende, gjorde mig misstrogen. Jag hade redan för några dagar sedan erfarit något dylikt i Monthermå; jag trodde mig äfven nu våra föremål för allas blic kar, allas samtal. En morgon, då jag vågat mig ända till en brunn, der byns invånare brukade hemta vatten, fann jag der