Aftonbladet – 23 maj 1864, sida 2

vid sammanträdet; men min gamle vän ville dock presentera mig för dessa vänner eller aflägsna slägtingar af hvilka mitt öde berodde. Jag förstod honom. ?Ni vill visa dem att jag icke är vansinnig!? sade jag med ett biltert småleende. in betjent anmälde att nägra medlemmar af familjerådet anländt och vi begåfvo oss in i salongen. Den tystnad som vid milt inträde uppstod, kunde hafva varit nog för att komma mig att förlora fattningen. Jag insåg genast att mer än en redan hade hört omtalas min förmenta sinnesrubbning, och de tycktes nästan vara förvånade öfver att je ordentligt helsade på hvar och en. Jag ände att allas blickar voro fästade på mig och detta besvärade och plågade mig, så att jag nästan blef rädd, ett ord, en åtbörd, som förrådt min ängslan och jag hade varit förlorad. Lyckligtvis började Granger samtala med några af de närvarande, hvil ket till en del afledde uppmärksamheten från min person. Jag återvann min sjelfbeherrskning och talade om mina resor och mina framtids planer med en säkerhet och redighet, som snart skingrade de tvifvel jag vid inträdet i rummet läst i hvarje anlete. Då grefve de Maufert tillika med fredsdomaren hade anländt, drog jag mig till baka. Min förmyndare följde mig till salongsdörren med yttersta artighet och som om vi varit de bästa vänner i verlden. Jag stannade knappt-tio minuter i Granfar arbetsrum; ensligheten var mig outärdlig och jag gick ut. Tio steg från porten mötte jag Bastien. Grefvinnan Diane tar skickat mig hit?, sade han. Hon sade ätt jag borde uppehålla mig här i närheten, för att vara till bands om hi behöfde mig.? : Jag välsignade Diane i djupet af mitt bjerte ; hon. hade. förutsett: huru-lång tiden skulle blifva i väntan på att mitt öde blefve So de jag, ?och tock för d : PFölj mig?, sade jag, 7och teck för det du MÅ hiv? pe Å ch Vi ströfvatle omkring på gatbrna utan