Aftonbladet – 23 maj 1864, sida 2

skulle deremot på helt annat sätt förorsaka grefve Rechberg sömnlösa nätter. I den interpellation, som i engelska öfverhuset den 13 dennes af lord Ellenborough ojordes till ntrikesministern, rörande utpressningarne i Jutland, uttalar sig den gamla Forystatsmannen på följande sätt om hvad som utgör grundtanken i de tyska stormakternas angrepp emot Danmark. Efter en skildring af det nuvarande tillståndet i Jutland, fortfar lorden nemligen sålunda : Det är en befolkning hvilken man aldrig skule ha trott kunna väcka några känslor af hämd och förbittring från en fiendes sida. De äro ett särdeles godmodigt och oförargligt slägte. De ha visserligen ganska ringa kännedom om alla de diplomatiska diskussioner, som egt rum emellan Tyskland och deras eget land; men det veta de, att tyskarne efter långvariga hotelser omsider kommit för att söka rycka från deras land tvenne värderika provinser, hvilka tillhört Danmark i 400 år (Bifall) och i den anda, som höfves ett tappert, troget folk hasta de till fosterlandets försvar, och sända sina söner, föga öfvade i krigstjenst, att lida och dö för Danmark. (Bifall). Och de ha vunnit en odödlig ära genom sin uthållighet att utstå krigets alla mödor och umbäranden. Men Jutlands folk är, till deras egen olycka — ett fritt folk. De äro i besittning af den mest utvidgade valrätt. Det länder dem till stor berömmelse, att de icke missbrukat densamma; men i de despotiska tyska makternas ögon är detta ett brott, som icke kan förlåtas. (Bifall). Vikunna omöjligt för oss dölja det faktum — och som ätven af hr von Bismarck har blifvit medgifvet — att dett: är ett krig, af Tysklands despotiska makter fördt emot friheten. Förgätande, att de herrska i Venetien och äro herrar öfver millioner polackar göra de detta krig i nationalitetens namn. De bringa sin makt emot rätten, sin styrka emot svagheten, och söka framförallt medelst sin militära öfvermakt förkrossa allt det motstånd, som kan möta dem från ett fullkomligt fritt folks sida. Jag kallar detta våld emot rätt. Kriget är ett ialla afseendenden orättfärdigt krig (litligt bifall). Den ädle grefven (Russeil) medgifver sjelf, att det var orättvist, enär de fordringar, som gjordes af de allierade makterna, redan hade blifvit beviljade. Men jag går ännu längre. Jag kan icke fatta uru någon slags rätt kan grundas på en oförrätt; och summan af dessa diplomatiska förhandlingar, ur hvilka denna förmenta rätt uppkom, bestod deruti, att sedan de tyska makterna väl en gång blifvit insläppta i Holstein under tyska förbundets firma, och funno sig i militärisk besittning af landet, så begagnade de detta till att tvinga Danmark att ingå på vilkor rörande Slesvig, ett land, som icke är tyskt. Jag förmår ej begripa huru det ena landet kan förvärfva några anspråk på ett annat land, på den grund, att det sednare säges vara illa styrdt, och likväl är det just en sådan rätt, som tyskarne nu påstå sig hafva förvärfvat. Det är således ett i grund orättvist krig. Men Preussen har ännu ytterligare syften med detta krig. Det har önskat gifva sin armå ett visst sken af krigsära, och för detta ändamål måste folk nedskjutas i stället för skott-taflor. Det har derföre emot den svagare profvat hela styrkan af sitt artilleri och tusentals af konungens af Danmark trogna undersåtare ha blifvit slagtade för att man skulle kunna få fira en tysk högtidsdag. Mylord! je betraktar med vämjelse detta krig. (Bifall). Preussen borde dock komma ihåg, att det var känslan af den skymf och oförrätt det lidit från Frankrikes sida, som väckte dess nationalanda, och satte det i stånd att återvinna det rykte det 50 år förut hade förvärfvat. Och en likartad känsla af skymf och oförrätt kommer nu att ständigt rufva i danska folkets bröst. Preussen har nu på sin yttersta flank skaffat sig 1,800,000 fiender, hvilka ständigt komma att hindra dess kommunikationer, och i alla tider skola hota dess ställning då det befinner sig i krig. Mylords! den dag skall komma — och den är måhända ej så aflägsen (hör, hör) — då Preussen skall nödgas anropa andra makter om hjelp, men dessa skola då sympatisera med dem, hvilka Preussen nu förtryceker, och denna makt skall då i sitt Detryck lemnas ohulpen, obeklagad, föraktad. Jag är tyvärr gammal nog för att kommu ihäg den nedrighet, som Preussen begick 1806, då det af Napoleons hand emottog Hannover, som han icke egde den ringaste rätt att bortskänka. Jag påminner mig de harmfulla uttryck, hvarmed hr Fox då ogillade dess beteende, hvilket lan beskref såsom en förening af hvad servilismen har mest föraktligt med hvad roflystnaden har mest förhatligt. Och ännu i dag bibehåller Preussen denna föga afundsvärda karakter, servilt inför Ryssland, rofgirigt i sitt angrepp emot Danmark. Men det är icke blott af äregirighet, det är icke blott för att lära sin armå slåss — det är derjemte af vinningslystnad som Preussen vågat detta krig; och jag är förvissad om, att konferensen, handlande i rättvisans anda, redan tagit kännedom härom, och att den i sitt beslut rörande de af Preussen ålagda kontributioner icke förgätit, att om kriget har sina rättigheter, så har äfven menskligheten sina.? Med de af lord Ellenborough här uttalade åsigter instämmer Morning Post till alla de lar; Times förklarar, att den fläck, som dessa brutaliteter satt på Tysklands ära, icke så lätt skall kunna utplånas; Economist åtvarnar tyskarne från att tro Englands tälamod vara outtömligt. under det Spectator på