Aftonbladet – 19 maj 1864, sida 2

Min förmyndare stirrade på mig som om jag talat mesopotamiska. Hvad djefvulen skall detta betyda? utropade han slutligen. Jag kan omöjligt tro att den narren Guillot ligger er så mycket om hjertat och att en så dåraktig fruktan af ingenting uppkommit hos er. Någon har bestämdt intalat er allt detta! tJag ber er vara förvissad, min herre, att jag har tillräckligt sundt förnuft för att ntan andras påpekande deraf kunna inse huru för mig förolämpande denna domstols handling måste vara, och det förundrar mig att finna er fullkomligt likgiltig derför. cEmedan jag ej finner någon allvarlig betydelse deri. Bästa svaret på dylika näsvisheter är att bemöta dem med tystnadens förakt. Jag kan verkligen icke, för at; tillfredsställa er barnsliga granntyckthet afskeda en intendent, som är mig oumbärlig och ändå mindre tillåta åtgöranden, som ej skola medföra annat resultat än det att man skrattar åt er.t Ar detta ert sista ord, min herre? fråoade jag i bestämd ton. Placide skall bedja er om ursäkt, det bar jag Jofvat och något vidare kan jag icke göra vid denna sak.4 I så fall, min herre, bör det icke förvåna er om jag sjelf söker försvara mig. eHvad ämnar ni göra? Det vet jag ännu icke; men jag anser mig tillräckhgt förolämpad för att å min sida äfven kunna inkomma med en klagoskrift. Oh! det skall ni icke göra. Och hvarför icke, om jag får be? tEmedan jag icke tillåter det, svarade han kort. Jag måste då a gekligtvis hanilla utan utt bevära er fillåtelse:t