Aftonbladet – 19 maj 1864, sida 2

STOCKHOLM den 19 Maj. Förutsägelserna att konferensen i London icke skulle leda till något positivt resultat vinna redan högst betydligt uti sannolikhet. Af ingånget telegram eriar man, att vid konferensens möte i förgår icke det ringaste uppslag erhållits för någon sådan behandling af frågan, som skulle kunna innebära något närmande till en lösning af densamma. Och under insigten derom, att det beslutat sig för, alt ajournera konferensens sammanträden ända till den 28 dennes. Jemnt halfva tiden för vapenhvilan förgår utan att nägonting blifvit gjordt, utan att man ens kan sägas ha börjat några förhandlingar. Man erfar tillika, att tyskarne icke det ringaste bry sig om att iakttaga vapenhvilan, att de på intet sätt respektera de vilkor de underkastade sig såsom en i sanning ömklig ersättning för blokadens upphäfvande, hvilket hårda vilkor Danmark genast och punktligt uppfyllt. Preussarne fortsätta sitt indrifvande af kontributioner och sina röfvareplundringar i Jutland uti stor skala, alldeles som om ingenting förefallit. Om icke den sak som är å bane berörde vårt eget lands dyrbaraste intressen skulle vi nästan vara färdiga att säga, alt det kan bli intressant nog att se, huru länge vestmakterna skola nöja sig med spogelfäkterier, som äro i så hög grad komprometterande för deras nationalära och hvilka skola tortfara, så länge de tyska makterna veta, att icke Englund och Frankrike blifvit ense om et uppträdande i handling. Att engelska regeringen skall hellre tömma förödmjukelsens bägare ända till sista droppen, än besluta sig för ett energiskt uppträc de, betvifia vi visst icke. Om den rol Frankrike ärnar spela, om och eedan konferensen misslyckats, är det svårare att dö-l: ma. Föga ledning 1 detta hänseende erhåller man af det uttalande, som franske ministern Rouher nyligen haft i franska lagi. stiftande kåren och som är i hög grad sväl vande och betydelselöst och synes, likasom många föregående dylika uttalanden, bära vittue derom, att de franska ministrarne föga äro invigda i den högsta viljans innersta planer och syften. Då vi i gårdagsbla-! det infört Jules Favres yttrande, meddela vi ur ministern Rouhers svar de strofer som närmast beröra den danska frågan. Efter en mycket oredig inledning om Holsteins och Slesvigs ställning, yttrade hr Rouher: Hvilket var det Frankrike förbindande fördrag? Det var det i London 1852 undertecknade. — Sedan Frankrike uppställt denna princip borde det icke företaga något, och det har icke gjort något som varit mot densamma stridande. Har det verkligen förpligtat sig att sjelf med vapen i hand försvara den danska monarkiens integritet? Fördraget innehåller icke någon sådan förklaring och Frankrike har aldrig afgifvit någon sådan. Ni talar om nödvändigheten af ett krig; men har ni väl också betänkt den ställning, i hvilken regeringen derigenom skulle blifva försatt? Ni vill att vi skola väpna oss för att återställa den danska monarkien ; men betänker ni äfven att under det England med sina flottor finner lätt tillträde till Nordsjön och Östersjön, Frankrike skulle vara nödsakadt att med sima härar öfverskrida Rhen och bana sig en väg genom Tyskland för alt kunna nå Preussen och Österrike? Om vi hade haft för afsigt något sådant, om vi hade trott att Frankrike kunde oftra sina intressen och sina skatter för ett sådant företag, då, mina herrar, hade vi icke tågat till Danmark! Då hade vi snarare låtit andra missförhållanden, andra olyckor, om hvilka ni för få ögonblick sedan erinrade. Men regeringarnes politik är icke någon känslofråga och rättar sig icke alltid efter hjertatssvallningar. Ja, värt deltagande tillhör den danska monarkien, som under hela det första kejsardömet förblef trogen ochhade att utstå två fiendtliga anfall tör att upprätthålla förbuudet med Frankrike. Men då dylika frågor uppträda på det europeiska schackbrädet, mäste en regering, en suverän, som är sitt lund tillgifven och måste tänka säväl på den nations framtid, bvilken anförtrott honom sina öden, som på dess närvarande tillstånd, mäta, visserligen icke faran, men väl oifren och det intresse, för hvilket dessa offer kunna komma att beslutas. Han inlåter sig icke i ett krig förr, än alla diplomatiska utvägar och alla kombinationer, hvilka kunna betrygga fredens upprätthållande, blifvit uttömda. Och huru kan hr Jules Favre, som ådagalägger en så stor sympati för Danmark, som beklagar det blod, som blifvit utgjutet, huru kan han vilja låta blod flyta i strömmar vid Rhen, utan att det påkallades af ett betydande och dyrbart intresse? ?Hvad vi gjort är detta: Vi ha öfverför ögonblicket vore omöjligt att komma ; äfven det allraminsta fjät framåt, har man r anI hänföra oss och rustat oss med anledning af allt och alltid förklarat, att vi vilja hålla il: helgd den af oss under 1852 ärs fördrag tecknade underskrift, och vi ha gått in på alla de medel, som blifvit oss erbjudna för att återställa den europeiska freden, utan någon fåfäng snarstuckenhet öfver afböjandet af den måhända illa uppfattade kongressen, utan det slags stolthet, hvilken icke anstår ett stort land sådant som Frankrike. Vi ha icke vägrat att på konferenserna eftersträfva det mål, som vi ville söka på Ir ETEN TNE OEI TSAR a As Ar AA I