Aftonbladet – 18 maj 1864, sida 3

ey ENA ERE SVE I hoppning om förmöga a. och det ä ländock långtifrån la det. Mon rad är reg eringens: nda öga: han är til och med Iför nä ! portföljer, konscljpre 2 från varo utrikesministörens, tin: neministerens. under Engelstofts sjukdom kultusministerens och till råga härpå Holsteins -ministere: Det är derföre icke underligt, att man icke allenast . mottagit underrättelsen om vapen hvilan på sådana vilkor, detta nya nederlag, med denallra smärtsam maste känsla och oro såsom en olycklig och olycksbådande händelse, utan också från alla håll frågar: har detta varit nödvändigt; om icke bättre vilkor kunde erhållas, bode det icke då varit bättreatt genast låta konferensen rängas, att försöka hura nära England skulle gå gå oss och låta oss gå: kunna vi lita på regeringens klokhet: är Monrad den, åt hvilken vi med rätta kunna anförtro den diktatur, som ett tillstånd sådant som detta medför? När Rom befann sig i krig, sade senatorerna: videant cousnles, ne detrimentum capiat respublica; kunna vi med trygghet öfverlemna makten ut våra konsuler? Detta är de tänkesätt, som bölja genom mängden, jag dristar nästan säga, af hvilken mening den än för öfrigt må vara. Svaret blir ju olika. Medan några utmåla tillståndets mörka sidor och slutligen söka visa, huru osannolikt det är, att vapenhvijlan blir slut eller trots sin outhärdlighet kan bli slut efter de 30 dagarna, mena andra att detta ändock kan komma att hända att vapenhvilan och dess ogynnsamma vilkor äro en följd af konferensen och vår ringa vapenlycka; att det möjligen varit oklokt att afslå den, då Envglånd och Frankrike voro deremot; att det är nyttigt, att talet genast vändes på fredsvilkoren, på det att tyskarna slutligen må bli tvungna att bekänna kort; att det i alla händelser är förmånligare för oss, om andra och icke vi äro de, som spränga konferensen, om den skall sprängas. Jag antager att man från de flesta häll skall försö ka lägga regeringen på h ertat, att folket inser den nuvarande vapenhvilans ohållbarhet och outhärdlighet, och att det, trots all motgång och och olycka, ännu är redoboget att göra motstånd, så länge det förunnas 0 Jag hoppas, att de 30 dagarne skola användas till att inöfva nytt manskap och exercera det gamla, hvilket möjligen genom Dyppelförsva rets oregelmessig het kan ha gält i mistning af god öfning och vant sig vid friheter som åter måste bortläggas. Fregatterna Niels Juels och Jyllands samt korveiten Heimdals vapenlycka den 9 dennes vid Helgoland skänkte oss en uppmuntran ofvanpå budskapet om vapenhvilan och ingaf tillika nytt hopp och nytt mod, att segerns lycka kan bl äfven oss beskärd i detta krig. — Detaljerna i drabbningen änna vi ännu icke; vi veta, att Jylland och Niels Juel upptogo striden med de två österrikiska fregatterna Schwarzenberg och Radetzky, under det att Heimdal skötte de tre kanonbåtarne; hvilka utmärkande sig för sin förvånande snabbhet och sina långt skjutande kanonerX, såsom tyska tidningar säga, höllo sig så långt borta som möjligt. Fartygen man yrerade vac kert; Schwarzenberg led mycket stor skada derigenom, att det slutligen kom mellan två fartygs bredsidor; Helgolunds närhet och måhända det engelska fartyget Auroras närvaro befriade äkerligen Schwarzenberg från attfalla i der. Det är löjligt nog, att tyskarne i sin förbluffelse råkade erkänna österrikarnes nederlag; men småningom blefvo de dock tyskar igen, och nu heter det naturligtvis, att det vur vi, som blefvo slagna och drifna på flykten. I kanonantal voro våra fregatter fverlägsna med 5; men österrikarnes kanoner voro bättre, ängkraften lika stor. Jag förmodar, att ni lagt märke till preussarnes berättelse om huru pansurfregatten Vineta löpte ut och erbjöd den danska eskadern strid, men att denna flydde. Det har blif vit u upplyst, att Vinetas inbjudning till strid skedde genom två skott från fartygets akter på ett sådant afstånd, att det ej kunde bli fråga om atf hinna fram; man har olika sätt att inbjuda på, men detta hör till de mest originella ! Våra tidningar ha under den sista tiden: faktiska vapenhvila sysselsatt sig till en del med sinnesstämningen härstädes, och dervid har man isynnerhet talat om oenighetens förebud, om nedstämning i hären, re tionens öfvermod 0. 8. Vv. Jag tror, att man i detta hänseende har sett genom alltför mörka glasögon och sett miste isynnernet genom att taga de Jjusa, vackra taflorna från år 1848 till måttstock, kanske till och med glömmande att äfven då fanns det skuggor. Det är alldeles riktigt, att under det 1848 års öfverväldigande händelser åstadkommo en starkare brusande sinnesstämning, så att många af Pancien regime alldeles förorade måltöret oeh stodo och sågo på, utan att kunna förstå eller förhindra, att vi under striden för vär friskt uppvaknande nationalitet fingo vår vidt utsträckta frihet till hälften likasom af sig sjelf, finner man nu icke ett dylikt förhålland e; det ligger ingening så förvånande och öfverväldigande i denna tidens bändelser som i 1848 års: : många af dem, som då glömde att tala emot, lefva ännu, och nu tala de, och alldeles utan åhörare eller eftersägare tala de icke. Och iwvad säga de då? Jo, de utleta just hela olyckan från hvad som skedde är 1848; de nämna icke den utsträckta friheten eller orundlagen, men de nämna dem, som då kommo till makten, de principer, som serade, den konseqventa nationella principen, Fiderdanskheten. Dessa entusiastiska tillbedjare af staten?, kronan? o. s. v., den absoluta helstatens medlödda förespråkare, de glömma, att detär helstatspolitiken, som rt oss i allt vårt elände, de ropa högt: bär sen I, huru långt våra hationella Eider) olitici och skandinaver fört oss; de ha ve! at frånskilja Holstein och öfverlemna det til Tyskland, och se! nu kommer Tyskland och vill taga Slesvig med. Och då det nu icke kan förnekas, att Eiderpolitiken varit den, som man fordrat, och att den nuvarande tiden är en olycklig tid, så går man mybtket beqvämt till den slutsatsen: ergo är 2 2