Aftonbladet – 18 maj 1864, sida 3

VILAR T4115 YRIG DUIGUaICT, DC MICLLg ITHNUIU THU i alla kretsar outtröttligt arbetar på att för dem, deras familjer eller efterlemnade lindra krigets bördor, gå på lasaretterna, och ni skall träffa qvinnor af alla samhällsklasser, borgarehustrun och den rikaste länsgrefvens fru sörja för patienterna, förbinda och sköta dem enligt läkarens föreskrift; sc huru penningarne strömma in på ringaste uppmaning, och säg sedan, om sinnesstäm: ningen kan kallas trög och ljum, om denna verksamhet kan förenas med trötthet på krigets bördor, misstro till dess berättigande, obenägenhet för dess fortsättande: nej, dett låter sannerligen ieke förena sig! Men likasom -på teatern en pipas ande ton kan tränga igenom tusen händers ifriga klappningar, så ljuda skränarnes röster starkt igenom, isynnerhet här, der ingen brusande hänförelse kan öfverrösta dem. Men krigshären då! Det är onekligt, att missnöjda röster höras derifrån; det är bland många af de högre -officersrne en modsak att tala hånfullt om köpenhamnarne och köpenhamneriet, och detta mod kan lätt smitta, när luften egnar sig för smitta. Och den har just varit egnad härtill. Låtom oss påminna oss, att vår här gick verkligen med stridslust och tillit till sig sjelf till. Danne: virke; den måste lemma ställningen, som nou icke var färdig; den kom till Dyppel och fann ställningen långt ifrån färdig; den blef aldrig så färdig, som den kunde och borde vara; när Fredericia först besattes, var fästningen icke färdig, när den var färdig, öfvergafs den; krigslyckan, som ingen krigshär kan undvara, har vår armå hittills nästan alldeles saknat, och öfverbefälhafvarnes omsorg att bevara armen har cmellanåt hållit den i overksamhet, der verksamhet tycktes kunna vara lyckobringande När nu en sådan rad af händelser slut med en så olycklig dag som den 18 April, hvarefter overksamheten inträder, kan man väl då vänta att tinna idel godt mod oc stridslust, kan man förvånas öfver att höra sinnesstämningar, som af allt dettas inver kan äro genomträngda af vär härs oförmåga mot den erväldigande öfvermakten, och som derföre för ett ögonblick icke vilja dela pressens och landsmäns tro på, att älven att strida mot öfsermakten och vika för denna gång efter annan, steg för steg, att äfven detta kan medlöra gagn för fäderneslandet; eller kan man undra på, att militärer lätteligen komma att se saken endast ur militärisk synpunkt och alldeles glömma dess politiska sida? Men man må icke tro, att dessa klagomål och detta missnöje äro de allenaherrskande eller de evigt herrskande; gif oss litet lycka, gif oss litet solsken, och, de äro borta som daggen; älven här tränger den skrällande tonen starkast igenom; men jag kan försäkra er, att på samma gång vi stackars köpenhamnare trån en sida angripas för vår: blodtörst, angripas vi från en annan för vår modlöshet och förstämning; un-. der det några nedsvärta oss, för det vi alltid äro färdiga med vårt råd och vår vilja, förebrå oss andra, att vi alltid sitta stilla och säga ingenting. Tyvärr ha dessa orättvisa skrik om köpenhamneriet banat sig väg utom vär egen stad och vårt eget land, och i detta afseende ett högqvarter ett dåligt näste: militärer i krig kunna ej rätt vä tåla, att de civila derhemma blanda sig i talet om kriget och dess gång; många militärer ogillade återtåget från Dannevirkes men tilläto sig icke-militärer att uttala samma mening, så var det et ingrepp i annan mans yrke. Köpenhamnarnes -— man kunde säga hela landets -— häftiga uppträdande i anledning af återtåget från Dannevirke väckte anstöt hos militärerna; härtill bidrog kanske också den starka kritiken öfver oficerare, hvilkas älskvärdhet och angenämhet vunnit många i armen, och man har nu sett lenna uppfattning spridd från höggvarteret på Als till engelska tidningur. Hade nåson sett det intryck, denna händelse gjorde icke blott på våra klokaste män, utan t. på engelska, franska samt svensk-norska sändlebuden, så skulle han måhända ha förstått, huru mindre lugnt, mindre poleradt, men mera intresseradt folk lätt kunde taga saken något håltigare. Hasom sagdt, jag tror icke utt man har rättighet att lägga för mycken vigt på dessa nedstämningens yttringar, om nan också obestridligen bör vara uppmärksam på dem, för att kunna bemöta dem. Emedan de spelat en roll i vår diskussion, rar jag ansett mig böra yttra mig derom ill er. I I motsats härtill kan jag icke underlåta utt framhäfva den utmärkt goda och uthålande stämning, som råder i norra Jutland och i Slesvig; man bär bördorna med Ingn och förtröttas icke. Icke heller från Aalvorgshållet, der: Beruhard Ree och Gert Winther ha prostiluerat sig och mänga anIra genom att få Blubme vald till landstinset — han borde mindre än någon väljas har man ännu hört några klagomål. duru man i de danska talande och i de landade distrikterna i Slesvig af all makt visar sin danska trofasthet, det är högst slädjande. Konungen af Preussen fick ej ten hyllning, som schleswig-holsteinarne hale önskat honom: han tick dock tillfälle att vitra till sin värd, att huradant slutet skulle oli, visste han icke: men en dansk landsdel lefve Slesvig icke mera ! Såsom ni sett, föranledde antagandet af rapenhvilan ministrarne Casse och Nutzhorn utt ingifva sina afskedsansökningar; OCasse, ustitieministern, återvände dock beskedligt gen, men inrikesministern Nutzhorn stod ast vid sin begäran. Man beskyllde hoom att icke ha någon politisk mening, då van inträdde i ministeren; detta kan man ledes icke säga nu, då han afgår. Hofägmästaren Carlsen till Gammelkjögegaard var uflöst honom; ehuru han knapt medför vägon stor skicklighet på administrationens pmråde och ehuru hans parlamentariska gåfor ej äro utmärkta, måste man dock med n viss tillfredsställelse se honom inträda i abinettet; han vill ha en dansk och norlisk politik och har sjelfständiga politiska sigter sumt åtnjuter personligt anseende eh inflytande inom åtskilliga kretsar och partier på grund af sin öppna och hederiga karäkter samt sin sjelfsiändighet. Det rar fråga om, att älven krigsministern Lundby kulle draga sig tillbaka: men det ser ut, I I I