Aftonbladet – 18 maj 1864, sida 2

y de hade ökat den danska styrkan med ingefär en tredjedel och gjort den till cke så alltför mycket underlägsen fienlerna i antal, förutom det moraliska stöd le skulle lemnat det danska folket genom att visa att det dock fanns åtminstone nåson stat i verlden som det fullt kunde lita på. Men det är också icke af skäl som manl: underlåtit att understödja danskarne, utanli det är af slapphet för rättvisan. Ty man it ställer klokheten — eller rättare klokska!1 AR DD DM Th hn pen -— så högt, att man glömmer bort, att dess plats endast är att göra generalstabstjenst åt rättvisan, och att det är rättvisan som skall ange målet, och klokheten, som l, har att vidtaga åtgärderna för dess uppnående. Och så står man der utan någon annan driffjeder för sina beslut än känslan af det besvär och obehag som förorsakas af att vara tvungen att gå ut ur det dagliga lifvets skrufgängor. — 1 sanning, när man tänker på detta, så är man frestad alt slutligen ändå till och med af-l; undas det lilla danska folket, som erkänj, ner en id som sin ledstjerna och har så l, mycken känsla af moralisk pligt, att det är färdigt att för den underordna allt annat. Dock man måste ännu hoppas. Verlden har sett lika hopplös ut förut och den domnande känsla af skyldigheten mot iderna och rättvisan har dock slutligen vaknat och fört in nya krafter i verldshistoriens strider. Kanske skall äfven nu Europa snart nog känna sin skam och resa på sig till handling. Måtte det blott icke ske för sent för danskarne och alla andra folk som stå i samma ställning som de.? Ur Helsingfors Tidningar meddelade vi för några dagar sedan en särdeles varmt och talangfullt skrifven artikel med öfverskriften Nemesis divina?. Af en annan författare förekommer nu i samma blad en artikel kallad ?Nyttiga lärdomar?, der det heter att Danmark icke är alldeles skuldlöst, utan begått ett stort fel, då det litat på andra, då det tagit någonting annat än sma egna krafter i beräkning och företagit någonting annat än hvad det med egna krafter konde genomföra. Författaren yttrar bland annat: För tolf år sedan sutto diplomaterna kring ett grönt bord i London och delibererade. Och frukten af deras deliberationer var en akt, i hvilken, utom andra stater, samtliga Europas stormakter förklarade danska monarkiens integritet för en europeisk nödvändighet och fastställde en successionsordning, som för alltid skulle sammanhålla dess särskilda delar. Egde då icke Danmark skäl till den tro, att åtminstone fråga ej mer skulle uppstå om hertigdömenas lös ryckande, eller, om ett sådant försök gjordes, att Europa skulle uppträda för att förhindra dådet? Och om det fanns någon makt, på hvilken Danmark framför allt trodde sig kunna lita, specielt i sin tvist med Tyskland, så var det Sverge. Tvisten med Tyskland rörde ju hela Skandinavien. Ty att ett Skandinavien fanns, som var mer än blott ett geografiskt begrepp, att dess intressen voro gemensamma, att Danmark var dess gränsvakt i söder liksom Sverge var det i öster, detta hade ju predikats i decennier af brödrafolkens? litteratur och press, hade uttalats vid enskilda och offentiga tillfällen och sålunda, skenbart åtminstone, öfvergått till en dogm, på hvilken ingen mera tycktes tvifla. Sverges regering hade ej blott undertecknat Londontraktaten, utan understödde äfven fortfarande med energiska noter Danmark i dess tvistigheter med Tyskland. Och ej nog dermed : mellan de båda regeringarne öppnades underhandlingar om en allians, och saken var redan så långt gången, att man i Köpenhamn med visshet motsåg traktatens snara undertecknande. Man kan under sädana förhållanden finna det förklarligt, att Danmark beslöt sig för! ett afgörande steg. Det antog Novemberförfattningen, som skulle närmare anknyta Slesvig till moderlandet och a Eidern till Skandinaviens verkliga gräns mot söder. Detta steg helsades med jubel af hela Danmarks folk, och dock var det, såsom erfarenheten efteråt visat, ett fel. Ty man hade icke tagit med i räkningen slumpens spel och menniskors föränderlighet. Fredrik VII dör, och tyskarne ropa, att nu är rätta ögonblicket att befria hertigdömena från Danmarks tyranni. Novemberförfattningen skänker Tysklands stormakter en välkommen anledning att ge etter för folkets önskningar, och 1 en handvändning befinner sig Danmark ansigte mot ansigte med Österrike och Preussen, en makt af tredje rangen mot tvenne af den första. Denmark ser sig om efter sina vänner och begär deras hjelp, men förgäfves. Frankrike förklarar öppet att det icke anser sig bundet af London-traktaten. England gör en sinnrik distinktion och säger sig genom att underteckna London-traktaten visserligen hafva erkänt? men icke garanterat? dess bestämningar, lofvar föröfrigt att i fullt mått skänka Danmark sitt moraliska? understöd. Och med den tröstande vissheten att Londontraktaten icke är värd det stycke papper, hvarpå den är skrifven, får Danmark draga sig tillbaka. Sverge slutligen afbryter plötsligt de underhandlingar, som redan skridit så långt, att dess sändebud i Köpenhamn underrättar danske ministerpresk denten, att han dagligen väntar fullmakt att underteckna traktaten. Må andra tadla detta Sverges handlingssätt; för vår del vilja vi blott konstatera, att Sverge derigenom brutit stafven öfver den skandinaviska idn. Ty om, såsom man väl måste antaga, motivet till detta Sverges tillbakaträdande var den, af dess regering hysta, ötvertygelse att Sverges och Norges krafter