Aftonbladet – 18 maj 1864, sida 2

m anser er vara vildbrådet. Jag kan utan trolleri säga er huru detta skall sluta: ni inställer er för domstolen, och blir tillfråsad om förloppet af denna sak; dagen derpå itertager herr Placide sin angifvelse och derpå hör ni aldrig mera talas derom. Herr Isidore berättade mig derpå att allt detta var uppgjordt i afsigt att få såsom faktum konstateradt att ni är... ja att ni är något rubbad, emedan grefven vill låta förklara er för omyndig. Dagen derpå gick jag till Maufert för att berätta er allt detta, och det var då jag fick veta att ni var sjuk.4 Det finnes så hårda slag och så förkrossande för vårt hjerta att vi ej straxt hinna uppfatta dem; det finnes smärtor så bittra att de berölva oss förmågan att känna dem. Jag ihågkom :anska väl juden Abrahams varningar, och dock syntes mig hvad Guillot nu berättade så afskyvärdt, så nedrigt, att jug tvekade och ville ej tro det. Hvad inträffade sedan?4 frågade jag. Nästan ingentingt, svarade Guillot, ty den dag då jag skulle inställa mig för domslolen, möttes jag i rättens förmak af en stadstjenare, som sade mig att min sak blifvit uppskjuten, och sedan har jag ej hört talas derom.tt En sådan mängd oroliga tankar korsade sig i denna stund i min hjerna, att jag ett ögonblick nästan trodde att jag verkligen skulle blifva galen. Jag insåg emellertid alt jag närmade mig en afgörande tidpunkt af mitt lif och att jag behöfde tänka innan jag handlade, Största delen af dagen irrade jag omkring i skogen och kämpade med min dystra frukten för framtiden, Man hade således vågat förklara mig rubbad till förståndet! Stundom förblindade mig min vrede, så att jag kände mig i stånd att kunna sönderslita både min förmyndare och hans eländige intendent; men 1 näste ögonblick sade jag mig att man i hvarje våld mot dem skulle se ett nytt bevis på vansinne. Jag skulle då vara vansinnig? Vansinnig! Detta ord förföljde mig och jag återfann det såsom