Aftonbladet – 18 maj 1864, sida 2

samma svenska regeringen förklarat att, o ifven såsom förenadt, Skandinavien är förv: svagt att försvara sig moten mäktig fiende. d Och är det verkligen så, synes i sanningv intet annat återstå än att Skandinaviensld ilda nationer, hvar för sig, söka ett!h ydd bakom sin egen obetydlighet.? e) Författaren slutar med den tillämpningen, o att andra nationer af Danmarks missräkft ningar böra lära sig att icke för sina syf-!d ten räkna på andra krafter, än dem, öfverld hvilka det sjelf disponerar, och att spe-s cielt det finska folket bör lägga denna lär!k dom på minnet. fi Helsingfors Dagblad uppträder emot detta ls resonemung uti en ny ledande artikel, ilS5 hvilken bland annat yttras: 1 7Illa synes man oss studera histon rien, och särskildt den nu pågående episo-S5 den med det danska folket, om det är en5 dast sådana nyttiga lärdomar, man tror sig kunna hemta derur. Det enda sanna, som s ligger i dem, är det, att verldens gång ofta S är sådan, att det rätta har att utstå svåra 1l motgångar, och man kan äfven tillägga, att det till och med finnes exempel på att det! har gått under. Men ifrån detta faktumlt följer ännu icke, att man, för att undgål! dessa motgångar, bör afstå ifrån det rätta. s Denna konklusion kan man endast draga, t t l : ilall man djerfves påstå, att det icke finnes något af högre värde än det välbefinnande, som störes af sådana motgångar och olyckor. Så snart man icke gör det, så står alltid den frågan att afgöras, hvilketdera som är bättre och mera värdt, attlida mot-: gångar eller till och med gå under för en ) rättvis och god sak, eller att undgå olyc-: kor och lefva genom eftergift för en dälig?: Och den frågan besvarar ingen lärdom, som J omedelbart kan hemtas ur historien; den afgöres endast af hvars och ens — nationernas likasom individernas — sedliga medvel: tande; men det lärer dock historien äfven i ! detta afseende, att det är den goda sakens : förkämpar, som, antingen de haft framgång : eller gätt under, dock nästan alltid. vunnit ! efterverldens pris och erkännande. Och vij: tvifia äfven högeligen på, att danskarne, också om de kunnat förutse de olyckor, : som numera inträffat, skulle vilja hafva det ogjordt, som framkallat dem, ty de skolal alltid kunna säga, att lidande och motgång för ett folks frihet och sjelfständighet är mera värd enligt deras åsigt, än frånvaron deraf i slafveri och träldom. Gjorde de icke det, hade de väl redan, enligt de ?nyttiga åsigternas? naturliga konseqvens, hastat alt genom eftergift söka att göra ettl slut på sina olyckor. Långt ifrån att derföre utgöra något stöd för de nyttiga lärdomarnes? teori om att blott taga hänsyn till makten, visar tvärtom den nu pågående danska historien, att just det folk, som mest bordt blifva öfvertygadt om deras riktighet, alldeles icke -— kanske af alltför ?s fattningsgåfva? — synes ha lust att följa dem. Men den sednaste danska historien har ännu andra lärdomar att erbjuda, som icke borde förbises af dem, hvilka vilja påpeka den som ett lärorikt exempel. Den visar nemligen att det finnes ögonblick i folkens lif, då de, långtifrån att genom eftergifter och uppgifvande af idgerna och rättvisan kunna bevara sitt lif endast genom att våga allt för dem, kunna ha nägra utsigter att bibehålla lifvet, samt att älven nationerna kunna blifva försatta i den ställning, som Drufva framställde för Schwerin, att det måste spelas höga kast om lif och död?, och då det är död, säker död att vika, men möjligtvis räddning att våga allt för att dö med ära. Ty en eftergitt för Tysklands fordringar och för den politik, som spelar bakom dem, hade varit det danska folkets säkra död, fullt ut så säker som på något annat sätt; men dess nuvarande strid, huru ledsagad af olyckor den än varit, kan dock möjligtvis ännu blifva dess räddning. Den visar att det finnes ögonblick, då beslutet att dö med ära är det enda som möjligtvis ännu kan rädda lifvet. . Och det är en vigtig lärdom, ty den visar att det ändå slutligen, när det gäller, är det orubbliga fasthällandet vid det rätta, som har de största chancerna för sig, under det att ett efterföljande af de ?nyttiga lärdomarne? ovilkorligen skulle leda till att icke ens försöka att afvärja sin undergång. Danskarnes olyckor äro stora, men större olyckor ha öfvergått folk, som kämpat för sin frihet och sitt sjelfbestånd, och de hafva dock slutligen gått segrande ur striden. IJa, Danmark sjelf har förut genomgått vida värre och ständigt efteråt rest sig med förökad kraft. Man kan derföre äfven nu hoppas att det skall kunna rädda sitt lif jemte sin ära. Men skall det också icke kunna det, så skall det åtminstone ha dött med heder, och sälunda till och med i döden hafva räddat det, u an hvilket lifvet är utan allt värde. Det skall hafva visat, att det icke finnes någon mensklig makt, som kan fräntaga ett folk emot dess vilja dess högsta och bästa egodel, medvetandet om sin a; ty kan det icke lefva med ära, så kan ingen dock hindra det från att dö med ära. Och detta är äfven en historiens lärdom.? Under diskussionen i franska lagstiftande: kåren rörande budgeten för utrikes ministeren uppträdde den bekante oppositionsmannen Ialaa Vavra myvckat ckarnt mat retve