Aftonbladet – 18 maj 1864, sida 2

om landet, är det mig lika litet möjligt att vara tillfreds med hennes yttre letta af skäl, som passa in på olitik, och en ena såväl som på den andra; ty vi göra dem len gemensamma beskyllningen utt synas hvad de icke äro, och att öfverallt dana en tvetydig situation, som är uppfylld af osäkerhet och fara (Oväsen). För att rättfärdiga denna beskyllning vill jag, med det dristiga anspråket att framställa regeringens diplomatiska historia, genomgå de händelser, som tilldragit sig efter det lagstiftande kåren sammanträdde. Det vore en stor villfarelse att antaga, att diplomatien bör inskränka sig till att fullfölja de händelser, som gå i fullbordan, eller de passerande intressen, som kunna uppstå ur dem. Hon måste ha en princip, en grund för sina beut, hvilka förelysa henne såsom ljus och om hennes vägvisare. Men man kan icke bestrida, att Frankrike i den kamp, som utbrutit i Europa och ännu ej nått sitts slut, lika litet genom sin inre som sin yttre politik representerar den nya andan. Hvad måste man förstå med dessa ord? Enligt vår tanke betyda de följande: Den gamla andan är den påtvungna rätten, hvilken har sin källa i teokratien och kallar sig gudomlig rätt. Mot denna står den beviljade rätten, som är personifikationen af denna nya anda, hvilken genom friheten tager verlden i besittning. Det är otvifvelb Dn AA Ne mm I aktigt, att Frankrike är den nya principens kämpe. Diplomatien måste ha en bestämd li regel. Hon måste undvika nt ifva sig entyråt politiska drömmerier, målig eller rent af göra prop: ste akta principen, genoni sterar. Har honi ropa, varit sitt uppdrag tett sig klokt, återhållsamt och I mig möjligt att gifva heunv c toford. Jag vill ej på nytt framsiältv dv blodiga katastroferna i den mell iska nautbrutna tionaliteten och striden. Allt hvad j an i är, att detta beklagliga sorgespel väcker allmän sympati; det kan betraktas m ett lugnets permanenta störande, som måste ådraga sig statsmännens uppmärksamhet. Då vi i Februari 1863 bragte denna fråga å bane i kammaren, hvad blef väl då svaret? Man förklärade för öss, att den polska insurrektionen ej finge uppmana ras, att det vore illa att ingifva Polen förhoppningar, som händelserna skulle bringa på skam. Nåväl, mina herrar, man kan, begagnande dessa ryktbara ord, säga, att innan hanen gol tre resor, hade regeringarne ändrat sitt språk och sina grundsatser. Hvad var orsaken till denna plötsliga omkastning? Jag har redan i en annan diskussion försökt belysa denna tvifvelaktiga fråga; det säkra är dock, att regeringen plötsligt modifierade sin politik, förklara var i ein goda rätt. Från Apr e, alt Polen il till Augusti månad 1863 påstodo Frankrikes representanter på det bestämdaste, att den polska frågan var en europeisk fråga, alt polackarne hade rätten på sin sid a och utt de skulle understödjas. Frankrike gjorde ännu mera. Det vände sig till England och rrike; det kunde tör ett ögonblick tro på dessa båda makters understöd, och man försökte underhandla. Men var detta verkligen underhandlingar? Var det icke snarare en verklig uppmaning? Man redigerade depescher, som blifvit beryktade, och man uppmanade Ryssland att antaga de vilkor, som erbjödos det. I veten dock, mina herrar, huru dessa debatter slutades genom furst Gortschakoffs depesch af den 26 Augusti 1863. Hvad betyder detta svar? Var det ej den mest direkta och skarpa vägran, som någonsin kommit vär diplomati till del? Den dagen blef hon afsatt och verkligen förödmjukad i Europa (skratt). Regeringen. fällde ej modet. Ar det väl al nöden att erinra om de högtidliga förklaringar, som gålvos vid sessionens öppnande? Reglorna för den franska politiken uppställdes i trontalet. Kejsaren förklarade, att Ryssland trampade fördragen under fötterna, och sade: Två vägar stå öppna: den ena leder till framåts kridande genom försoning och fred; den andra måste nödvändigt förr eller sednare föra till krig, tack vare upprätthällandet af en sammanstörtande forntid.? Var ett sådant språk icke tydligt? Kongressen var säkerligen allvarligt menad; men denna plan led af det felet, att den blott var en utopi. Att vid så olika åsigter om sakernas princip församla sjelfva suveränerna till en kongress, var att blåsa under elden, i stället för att cka den. För öfrigt tala fakta; planen gick om intet.? Jules Favre erinrade äfven om förkastandet af förslaget till en begränsad kongress; dessa bemödan for han, ?denna polackarne i der en hade blott uppmuntrat as motstånd. Men?, fortfråga var ej den enda förlägenheten för vår regering i Europa. Jemte Polen fanns det andra debatter, mindre genljudande, men farligare för de allvarliga och praktiska sinnena. Jag ämnar tala till er om konflikten mellan Tyskland och Danmark. Frågan är dunkel; ville viuppsöka alla elementer, skulle vi löpa fara att gå vilse.? Efter en framställning af de tre elementer, som talaren ansåg ligga i denna fråga, omnämnde han det bref, som kejsa!ren den 10 December 1863 skref till hertigen af Augustenborg, erinrade om infallet i Danmark, citerade öfverenskommelsen i London år 1852 samt fortfor derpå: ?Afven Frankrike har underskrifvit detta fördrag, och jag förstår icke ett stort folks underskrift utan dess svärdknappssigill (afI brott). Hurudan var Frankrikes hällning, hurudan Englands? I September 1863 insåg England frågans vigt och begärde Frank2 histånd för att lösa den i andan af