Aftonbladet – 14 maj 1864, sida 2

je aldrig skall älska någon annan... ja, jag ar ljugit för att dölja min kärlek... den skulle hafva förolämpat henne Jag mins icke allt hvad ni sade och hörde ej heller allt, ty jag aflägsnade mig och låtsade som jag ej förstod er, emedan grefvinnan var mycket upprörd oci: förvirrad. Då ni blef lugnare sade hon till mig: Han lider mycket, det stackars barnet! Bastien, det är ej värdt att tala om för någon att han yrar — det skulle endast oroa grefven. Oh, fru grefvinna, svarade jag, jag är stum, om ni befaller. Ja, jag vet att vi kunna lita på er, svarade hon. Jag ber er, upp: repa ej hans ord; han talar 1 yrsel. Som vi väl förstårt, fortfor Bastien, har jag svurit mig sjelf att tiga, men denna e gällde naturligtvis icke er. Förlåt mig, herr Andre, ott jag vet mera af ert hjertas tankar än ni skulle önska, men ni upprepade så ofta samma namn, att man skulle varit döf för att ej förstå er. Ni vet dessutom att jag icke sqvallrar ur skolan, jag, och den elakaste menniska i verlden skull: ej konna säga ett ondt ord om grefvinnan Diane, som man måste tillbedja Jikt ett helgon. Bastiens meddelande gjorde mig mycket orolig. Hvart skulle jag taga vägen när jag en gång blefve frisk? Skulle icke Diane skicka bort mig, om ej för annat, för att bespara mig nya smärtor. Då hon andra förmiddagen, som vanligt, inträdde i mitt förmak, grep mig en sådan sinnesrörelse att jag var nära att svimma och jag nedsjönk i min länstol, bleknande och rodnande om hvartannat.Jag inbil: wde mig nästan att min kärlek stod skrifven min panna, Min Gud, Andre, sade han, Pär ni stbare ?