Aftonbladet – 14 maj 1864, sida 2

NT RE RYEELEE RWS ARS SVEP 68 SSE intedningsord Upsalastudenternas konserter i Stockholm till beredande af understöd åt Danmark. Ur nödens djup här i din helgedom 0 Härars Gud! vår bön till dig vi sände, O, var oss nådig, blif oss åter from I våra bröders, ack, i vårt elände! Ser du ej mer till den, som är beträngd, Ej mer till dem, som ängsligt kämpat hafva? Vill du dem krossa under mödors mängd, Dem under fosterlandets grus begrafva, Från jorden plåna ut i stridens längd? Och dock de stodo ju i stridens fasor Så lugnt, så trotsigt som blott hjeltar stå: Sin Dannebrog, skjuten än i trasor, Den tappra flock ej öfvergaf ändå! Af fiendernas massor tätt omsluten Med eftertryck hvart hugg han gaf igen; Hvad blef den tappres lön? Att blodbegjuten Till föga falla för ogerningsmän. I Är det den lön, som väntar bjeltemodet, Som fosterlandet åt sin kämpe spar? Den frukt, som växer ur det spillda blodet, Den hjelp som Gud de sina tillsagt har? Allt detta, Sveas folk, du måste skåda, Men hämdens läskdryck du ej smaka får. Ditt hjertas harm du icke får förråda; Göm vyredens ljungeld, göm din ömkans tår! Ty annars hämnarn kommer — han från söder, Den ridderlige, i sin äras höjd, Alt njuta här, som nyss hos våra bröder, Granatbedriftens lätta segerfröjd. Ty fruktansvärd, ett lejon, släppt ur buren, Mot hela verlden nu han rasa skall. Hvad är för honom hela Skandiens fall? Silt krig han sträcker ju till all naturen: Ej barn och qvinnor blott — nej sjelfva djuren Förgås ju i hans styrkas öfversvull. Ett sätt att hjelpa är oss doek förunnadt, Om hvarje annat oss förvägradt är, Den hjelp, som Gud oss såsom pligt förkunnat Att lindra nöden, der som mest den tär, Vär tröst att ge ät den, som bittrast lider, Åt den, som svagast vacklar, ge vår arm Och balsam bringa, der det djupast svider — I faderlösas och i enkors barm! O, glöm ej hennes, glöm ej enkans öde, Som spar sitt lif åt dem, hon lifvet gaf; Men tänker dock med afund på den döde, Hvars nöd med honom sjönk i samma graf. Den arma lefva måste, döden bådar För hennes tysta sorger ingen tröst: i Ty sammanvuxet är med tusen trådar Vid dessa späda hennes eget bröst. Hon dem ej lemna får: i nöd och vaka j Hon vanka skall kring deras hufvudgärd; 4 ; ; ; 4 1 l j Hon fängslad är — och får ej bojan skaka — : Om än hon hem vid hemmets härd. i sina heta tårar? ins stolta tal? 1 Hvad akta verldens ärelystna dårar En enkas jemmer och en moders qval? E silt rika guldregn vårens blida sol! Än lagens kraft nationens frihet stödde, Än Fredrik satt på Danmarks kungastol. Väl hördes hotets åska — men i fjerran — ! En modig mans uppmärksamhet ej värd. Det lilla Danmarks lit stod än till Herran, Till folkens rätt och kungens goda svärd. Och nu — hur mörkt, hur allt är annorlunda! Hvem aktar nu på vårens milda prakt? I skuggan af de onda dar, som stunda, De blodiga, som man tillryggalagt. På frodig äng nyss muntra hjordar dröjde, Från fridlyst boning fridfullt röken steg, :g, än äkermannen plöjde Och sådde väntansfullt sin ärfda teg. Men nu har röfvarn d jordar mördat, Nu stiger mordbrandsrök från plundradt bo. Och skördemannen sjelf har döden skördat, Hans barn, nyss blomstrande i hemmets ro, DPödsbleka irra nu på ödslig mo. Det blef det bistra slutet på idyllen: Den taflan kunde, ack, förvandlas så! — I segrare, dess ramar nu förgyllen I Med eder örn och andra rofdjur på! För ett år sedan! Då hur ymnigt strödde j: ! Af lagen tr Hur långt skall våldet sina bragder sträcka? Hur högt skall svalla än dess öfvermod? Förmår den ej de dufna folken väcka — Den röst, som ropar högt ur Abels blod? Skall Odens stam i veklig fredsdröm somna På lagrar, vissna snart sen hedenhös, Skall den i Tysklands jernomfamning domna Till namnlös vanfrejd, träldom ärelös? kall den som en man ej till slut sig resa, Föraktfull skaka tilltänkt boja af, I röfvarns hjertblod tvätta bort sin nesa Och bjuda här objuden gäst en graf? Tur strålande han randas skall, den dagen, Som skall bevittna folkförtryckarns fall! Hur han skall häpna, nyss af blindhet slagen, t När stårk som stormen, himnarn komma skall, ! 1 Med vredens tunga mörker på sin panna, Med straffets snabba ljungeld i sin hand, Må då — dock här jag icke får förbanna Invid Försonarns helga altarrand. . Välsigna får jag -— och jag vill välsigna l Det folk, som kämpar för sin frihet än, I Som kunnat under pligtens börda digna, If Men icke kunnat kasta af sig den. D Jag vet ej, hvart dess öden leda skola, ä Men väl jag vet, hvad hjeltars styrka tål, Och vet, att månget folk ur nödens skola Förtviflans väg har gätt till segerns mål. Ir Jag vet. att sldrig än försynen svikit Det folk. hur litet, som ej sjelf sig svek! !, Att det. när det för våldet aldrig vikit, d Den dag upplefva fätt, då våldet vek. lg Så skydde Gud, o Danmarks folk, din ära, t Din frihet, värnad då ef hjeltars dygd! b Dig skola sena åldrar vittne bära : Om hvad du stridt och lidit för din bygd. Välsignelse skall himlen låta regna fn Uppå det land, som du försvarat så, ID Han skall med alla goda makter hägna, H Skall oförtröttad, evig kärlek egna id De sköna öarne i bölja blå! li B. E. Malmström. ir