Aftonbladet – 14 maj 1864, sida 2

än att stå, dömd af historien, uti förtryekarnes led, eller — om man är åskådare — dåsig och sjelfvisk dö af fetma på sin mjuka divan! Arma Tyskland! Du har dock kämpat i verlden mången ärlig strid, och hvem ville icke gerna unna dig än vidare en stor och aktad plats uti folkens tideböcker! Men det jubel, som nu går från mun till mun öfver alla dina landamären, det är ett hemskt jubel, det bådar ofärd, det ringer till doms! Ty det är jublet öfver ett nesligt våld, för hvilket du allena är blind, och det manar historiens dolda makter emot dig. Eller kan nägon visa en stor oförrätt, som aldrig har burit vedergällningens frukt — ett upprörande våld, som aldrig fallit tillbaka på våldsverkarens hufvud? De tro, dessa klyftiga ministrar, att den störste landröfvaren är den störste statsmannen. De tro, dessa korporaler af högre och lägre grad, att Gud är alltid på dens sida, som har de mesta kanonerna. Men de missräkna sig. De herrar af fait accompli tro att verkan är allt och orsaken, den rättsliga grunden, intet. Men derigenom reta de slumpen emot sig, och slumpen är blott ett namn, bakom hvilket döljer sig händelsernas bindande tråd. Det är råttan, som gnager sönder segervinnarnes bågsträngar; det är mordengeln, som dödar Sanheribs här: det är Roms triumvirer, som sönderslita hvaråndra öfver det blödande Egypten. Tror någon ännu, att Tysklands jubel blir af lång varaktighet, så må han endast undersöka den skylt, som föres i kriget mot Danmark. På angriparnes fanor står broderadt i guld: nationaliteternas rätt. Hvilka äro då de makter, som här föra krig för nationaliteternas rätt? Österrike! Hvad är Österrike? En myrstack af tio eller tjugo olika folk, som kejserliga giftermål och Metternichska traktater fört under samma spira, utan att någonsin kunna smälta dem samman. r det nationaliteternas rätt, som Österrike försvarar i Ungern, Italien, Galicien, Kroatien? När har någonsin Datimark behandlat SydSlesvigs tyskar så, som Österrike behandlat dessa tolk? Preussen! Hvad är Preussen? En militärstat, uppförd af bajonertspetsar, som med sina skickliga fältherrar och sluga diplomater ätil omkring. sig vid Rhen, Weichseln och Östersjön, intiilldess att det uppnått en stormakts värdighet på grannurs bekostnad. Nästan hväje flik af det gamla Brandenburgs till kungaskrud förvandlade kurfurstemantel har på detta sätt blifvit fången med våld och svek. BSjeltva det preussiska namnet är ett främmande byte. Och detta Preussen, hur förstod det icke i vestfaliska freden att skörda der andra sått! Hur följde det icke som en schakal efter Carl XI:s mäktigare fiender, att rycka åt sig ett stycke ur det svenska väldets halfdöda kropp! Dess Fredrik den ende? tog Schlesien på ett sätt, som man i dagliga lifvet brukar kalla stöld. Han och ingen annan var den verklige anstiftaren af Polens delning, och det var icke af brist hos honom på god vilja, som Sverge undgick samma öde 1765 och 1769, till dess att Gustaf TII gjorde et streck i hans räkning. Hans efterträdare fortsatte systemet. 1805 höllo de till godo smulorna från Napoleons bord, råkade secdan i delo med gifvaren och firade slutligen 1815 Tysklands befrielse med att — utom Pommern och andra godbitar — anamma halfva konungariket Sachsen. Efter femtio års fasta, hvarunder de små furstendömena Hohenzollern endast retat aptiten, kämer nu denna matfriska stat sin mage behölva Sehleswig Holstein?. Alltså — Preussenlebe hoch! Men hvad har då Preussen gjort för nationaliteternas rätt? Sedan 50 år har det träget och troget hindrat den tyska nationer att lyfta sig ur sitt politiska elände, såvida ej Tyskland vore hugadt att uppgå? i Preussen. Sedan 50 år har denna stat systematiskt undergräft det polska folkelementet i Posen oeh koloniserat landet med tyr. Det är utan tvilvel en ofantligt stor ära och lycka ?germanisirt zu werden?, och i högsta grad otacksamt af de nationer, bvilka i likhet med Slesvigs danskår — icke begripa det; men att detta skulle bevisa en talan för nationuliteternas rätt, det har knappt någon ännu varit nog inventiös att påhitta. Dock Tyskland jublar, och dess liberale hurra med full hals för segera vid Dyppel. Det måste då vara någon synnerlig tjenst, som Preussen dermed bevisat folkens frihet? Förundransvärdt! Man har eljest påstätt — och ingen har påstått det ifvigare än det liberala Tyskland sjelf — att lika frikostigt på löften, som Preussen var 1813, när det iddades uf en folkresning,. lika omsorgsfullt har det sedan beflitat sig om att: förhala, kringgå och slutligen öppet förhåna det konstitutionella systemet. Ja, det är icke mänga månader sedan dessa samma liberala icke funno nog starka ord för deras afsky emot hr von Bismarck och hans älskvärda junkerparti. Det måtte då vara mot en absolutism, ännu barockare, ännu mera junkerlig än hans egen, som hr von Bismarck-Schönhausen ryeker i tält? Besynnerligt! Man påstår likväl, att Danmark för närvarande skall vara en af de riaste stater uti Europa och en af de få, der den konstitutionella monarkien har blifvit en fullt erkänd sanning. Kanske borde man då kunna förutsätta, att ingen rältmäig önskan, intet befogadt uttryck af. folkviljan kan lemnas i någon af monarkiens delar utan afseende. Men det danska förtrycket är ett axiom i Tyskland, och derföre — lefve Dyppel! Hvad särskildt hr von Bismarck angår, har han i en svag stund bekännt för Engands ambassad Berlin, att den egentiga stötestenen är Danmarks fria författning samt att dess undanrödjande vore den ste vägen till fred. Det är således derse ft a IT. JA Tha.