Aftonbladet – 14 maj 1864, sida 2

henne vill veta rätta förhållandet, och som kanske tror att ni har någon förbindelse som ni ej vågar erkänna.? ?Ah?, svarade jag otåligt, ?säg henne sanningen; jag hater ju alla sådana intrier.? Godt, återtog smugglaren leende, ännu denna afton skall oi i vissa ögon vara ren som nyfallen snö.? Detta oroade mig dock något, ty att i detta afseende rättlärdiga mig inför Diane, vore möjligen också farligt, och då jag följande morgon återsåg henne, darrade jag. Ven hon räckte mig hangen på it sätt som genast lugnade mig. Jag förstod lätt att hon gladde sig öfver att ej mera för mig -behörva irukta en mig ovärdig förbindelse, Men hand i hand med min idyll gingo åtskilliga ganska prosaiska och ledsamma saker. Likvisst, jag mäste erkänna det, hade grefve de Mautert sedan mitt tillfrisknande bemött mig vänligare än förr, som om hau velat godtgöra den hårdhet, hvilken mycket bidragit till min sjukdom och fört mig på grafvens brädd. Jag å min sida hade beslutat att lör Dianes skull uthärda allt och undvek med omsorg alla tvisteämnen, Inom mindre än sex månader skulle jag vara myndig, och grefvens oväntade medgörlighet tycktes lofva mig att utan hinder uppnå denna så ifrigt efterlängtade tidpunkt. Men af en slump; Om jag så får kalla denna händelse, upptäckte jag huru mina fiender sammansvurit sig för alt störta mig. Eu söndag, den då jag kom ur messan, dit grefve de Maufert alltid åtföljde sin hustru, mötte mig Guillot i kyrkporten; han hviskade mig hastigt i örat att han nödvändigt måste tela vid mig. (Forts. följer.)