Aftonbladet – 9 maj 1864, sida 3

Hemnar ej altet -— Då upphör ej du! Chör. Aldrig! Evig är konsten Liksom dess upphof. -Gud är ju e Hvad skönt ä (Deklamatorium.) solo. s boning. aders hjerta Hvilar anden ut. — ej då ul den skönt har verkat Minnets englar tolka Under harposlag. Deras toner tränga Ned till vida jorden, ka minnets sömn. Om ock hundra-årigt, Eller tusenärigt Det förbleknar ej! Ty det goda dör ej Döden är ju lifvet Minnet — bådas I Chör. Evigt liksom stjernan brinner. Evigt snillets gnista strålar Glänsande från pol till pol. Liksom solen ej försvinner Pa den aftonrodnan målar, Släckes aldrig konstens sol. Han, som skapat hel På allt stort ju sätt Allt hvad skönt är — tr DPerför minne, lugn på färd Himmelsk vind då har i seven, Alhig du förlisa kan! Den at Frans Berwald hi siken var I ren och vär stil. Derefter reciterade hr I. Josephson följande från Upsala hitsända poem: Till Damerna vid sällskapet N. N:s minnesfest Hlyer Shkakspeare den 7 Maj 1864. AT Sven Tröst. Han låg invid naturens egen barm Och diade som barn dess sunda salter; Och pulsen steg och själen drack sig varm Af hemliga och underfulla krafter. Han låg invid ett ömt och trofast bröst, Och till det första tonfall af hans röst kKtt saligt modershjerta klappat takten. Kring vaggan lilja andades, och ros, Och fantasin — en jätte — stod derhos, i Och hvita vingar bredde englavakten. Men se! Han står der som en y Och måste gå dit tysta röster Der ek skuggor och der månens sken Med 0 halfdag måla skogens kly Der svärmar han med sina sjutton år, Och daggens perlor gnistra i hans hår Och nattens dd star spela kring hans änne. Han lyss på vägens sövalp mot b slommigt näs, Och dimman böljande på ängens gris, Blir för hans syn en hutig bild af — Henne. gling ren Han älskar och han äl På en gång Med ken han und. liktargäfvan: Hans känsla sjellmant växer fr m som sång, Hans tanke värmes af en eld från ofvan. Alltsen hans mun två rosenlippar mött, Ser skalden all sin verld i rosenrödt, Och sjunker ned inför gudom —qvinnan. nt han läser i n sångmös blick vat -ham ren det läsa fick rkblå ögon dessförinnan. I milda mö Men snart farväl han bjuder vestarsmek Och cittrans kla och ljufva månskensfröjder ; Stark sk som det gamla Englands ck, Han står, en man. på lifvets middag: zshöjder. Han aktar lifvets lust och lifvets vigt, Han blickar framf g med tillförsigt Och bakom sig förutan minnets ånger: För honom är det flydda cj förbi — Han vet det stora helas poesi, Och evig ungdom glöder i hans Sånger. Hans visdom aldrig mognat till förakt För det han flammat för i ynglingsåren. Kring barnets verld höll mannens tanke vakt — En yppig sommar, som omfamnar våren. An brusade hans harpa qvinnans lof, i Och sångarpriset vann han vid. det hof. I Dit han sin fria h vi Ett folk i jubel gaf Ty han sjöng segern och T lis Ö-drottning Han sjöng — och b Kruslockig hjessa Han miiktigt svingade Prosperos spö Allting får if der snillets v. rdagg faller I Hans minsta vink befolkar diktens slott: I Det blir en verid med dygder och med brott. Som hvimlar. äflas, skiftar på hans tilja. i Han blottar men ens dolda ärr — i Då lyssnar folkens packade parterr! Hvart hjerta skälfver lydigt för hans vilja. n en ringa brodd i SR Han ställer fram, hur Det ouda upp som skyhi Han visar frukten af hh Ailt, allt hans tankars jä Men genom sorlet kring hans tiktartlron Der klingar fram en olörgätlig ton: Hur ömt han dämpar djerfva ditbyramber! För qvinnan slår han strängens guld på nytt, Och örnen blir till r tergal förbytt. Då Julias kärlek hviskar ycka jamber. O Romeo, du trefaldt sälla namn. Du lycklige, som ej behöfde tveka Emellan himlarna och Julias famn! Du slapp att vänta på din brud, den bleka. På litvet och dess falska nycker mätt, Som skilja Montagu och Capulet. Du gick igenom dödens dal förveten: Din Julia följde — hon di g hastigt hann, Och hennes ys på dina läppar brann Ännu på tröskeln af oändligheten. Se der Cordelia, hur hon stöder mildt Sin faders steg, de stapplande och tunga! Den gamles skumma ögon rulla vildt, Förbannelserna häda på hans tunga. Ur pannan stryker hon hans silfverhår Och kämpar — kämpar som ett barn förmår, — Ått drifva bort hans mörka Saulsanda. Vi dröja ej vid hennes bittra lön. .. Men genom stormen styra vi till On, Der rosigt solsken leker kring Miranda. En bild hur luftig och ändå hur sann! Hör hennes skratt det klingande och trollska! Se henne göra spe af Caliban. Som står och skelar der med I Men blir Miranda farlig för din ro, Följ till Venedig och till suckars bro, Som speglar sig i Brentas stålblå vatten: Följ, och ditt hjerta skall af ångest slå, Då du ser mohren luta sig på tå Utöfver Desdemonas bädd i natten. Åt fall och svaghet skalden taflor ger Men huru ädelt vet han dock att skona! Han på Cleopatra med blygsel ser Och riiknar fläckarne på hennes krona Men då hon modigt löser upp den barm, Som gjort Autonius på riken arm. Och ormen skär den fina purpurskåran, Då jublar han, att hon som drottning dog; Hon är skön! — Det är ej ursäkt nog. Men hur det ill skrifna mueffektfall som hållen i en kar dolska!? Id Id