Aftonbladet – 3 maj 1864, sida 2

trålande landå. Hela Reudsborg känne ans ekipasch, och när det om förmiddagen ade varit fråga om hvem sot skulle få len nåden att föra det preussiska majestär et, p. t. Sehleswig-Holsteins faktiska resent, upp i staden na bangården, hade nan med en mun betecknat herr Grimminser som mannen, hvilken skulle göra tt. le faciet, ille faciet!s Hr Grimminger hade naturligtvis haft svårt att undandraga sig detta smickrande prof på sina medborres förtroende. Alltså! Mitbärger Grimmingers ekipaseh stod vid banhallen, färdigt utt mottaga scgerherren, och allerhöchstderselbe täcktes utan tvekan bestiga den öppna vagnent (Ycharen4 hade varit ett mera passande uttryck). Mitbärger Grimminger — det kunde icke falla honom in att affektera en så rmensklig heder, som att intaga en plats i vagnen -— Mitbärger Grimminger besteg sjelf — kuskbocken för att göra tjenst som Rosselenker (d. v. 8 kusk), fattade med glacthandsade händer tömmar och pisk, gjorde en lojal nordalbingisk klutsch och — af bar det genom stadens menniskolyllda gator. från denna stund bär hr Grimminger titel af Königlich preussischer Rosselenker, men hans gemål tituleras Königlich preussiscehe Rosselenkerinn, Frau von Grimminger, och hr Grimmingers fålar ega rang lika med de kungliga hästarne af andra radens spiltor i Postdams stall. På de gator H. M:t konungen af Preussen åkte fram, voro stadens alla handtverksskrån uppställda med sina vajande fanor, och åskande hochs? dånade från de tätt slutna lederna. Från Carlshätte dundrade minutskott, liksom vid monarkens ankomst förra gången, och frän kyrktornen ringdes tesiligt i alla klockor. H. M:t besökte först preussiska fältlasarettet, underhöll gig der länge med de såade och täcktes in leutseligster Weise? la tårar af rörelse? vid äsynen af så mycket lidande. Derefter åkte han direkte till det för hans mottagande inredda ?guvernementshuset. Några kompanier sachsiska och hannoverska trupper gjorde här hedersvakt (äfven dessa fingo sålunda vara med på sladden), och de sistnämndes musikkår helsade konungen med den preussiska nationalhymnen. i M:t helsade ?alierhöchstgnädigst? på de uppställda trupperna och begaf sig nu ini buvernementshuset. Här mottogs han af en skara festligt smyckade damer?. En viss fröken Fremehen, — detta är numn, som synes egnadt att gå till odödligheten vid sidan af hr Grimmingers — erhöll den utmärkelsen att få öfverlemna till H. M:t en bukett H. M:t drottningen i Berlin af underdåniga schleswig-holsteinska Landesblumen?, och lät H. M:t sig genast angeläget vara att sjelf högstegenhändigt densamma buketten konserveia?. H. M:t intog derefter några förfriskningar och bevat sig sedan genaste vägen tillbaka till bangården. Under färden Plef han dock ett ögonblick uppehållen af pastor Schröder, som höll ett kort tal till honom och ytterligare lade H. M:t landets heliga sak på hjertat. Hr v. Bismarck bemärktes i konungens föl Vid afresan från banhallen måste H. M:t först passeru genom dubbla rader af arbetarne från Carlshätte, hvilka der uppställt eg i parad för att helsa på den nye landsfadern ad interim, sans cremonies, i trätofflor och barhufva; detta rörande drag af Carl hitte-arbetarnes sympatier gjorde ögonskenligt ullerhöchstdem selben? stort nöje, såsom det alltid måste fägna en monark att se sig afgudad, till och med af menniskor i träskor. Vi kunna förstå, att H. M:t konungen af Preussen, när han efteråt, hemma i sitt lugn, låter alla dessa och dylika scener från utflygten till sagolandet Schleswig-Holstein passera revy för hans mer eller mindre skumma erinran, känner hos sig sjelf något af en Cesar och en Alexander af Macedonien, och att hans ömma känslor för hr v. Bismarck-Schönhausen, hvilken arrangerat skådespelet, knappast längre finna några gränser. Vi kunna också nägot så när förstå, att hr Grimminger, fröken Fremchen och egaren af Carlshätte, då de låna sina ekipascher, sina vackra ögon och sina träskoklädda smeder till dessa farcer, göra det i ett slags rus, som måhända är mindre politiskt, än rentaf kälkborgerligt. Men hvad vi hafva svårt att förstå är att icke hela Europa (naturligtvis med undantag af det Pstora fäderneslandetD, ändtligen Tfåt noj af alla dessa vämjeligheter, som på ett eå egendomligt sätt förena sig med de preussiska soldateskernas gemenheter och de preussiska härförarnes oblyga trotsande af ull sådan simpel anständighet, som man i våra dagar har anspråk på att finna äfven i sättet att föra ett krig. Hvad föröfrigt angår alla dessa Yalleruntertiänigsta? festanordnare och hurraropsentreprenörer, hvilka nu som bäst i Slesvig, liksom i Holstein, icke finna något mått af preussarevänlig en(usiasm nog stort, så veta de isanning icke hvad de göra. Om Slesvig skola vi tillsvidare ieke tala, Europas sista ord är dervidlag, som vi hoppas, ännu icke sagdt; om Holstein, hvars framtida öde att blifva, om ecj rent af en preussisk provins, dock en preussisk vasallstat, redan tyekes vara I mera gilvet, är det tillåtet att yttra, att det låtminstone ärligen har förtjent detta sitt öde. Det skall utan tvifvel engång — men för sent — kännbart erfara olikheten mellan detta sitt nya läge och sitt förra; hade Dani mark för tio är sedan sagt till holsteinarne: Blifven preussare så mycket I viljen! vi ratulera!? skulle hr Grimminger och fräuein Fremehen måhända i dag, den förre i