Aftonbladet – 3 maj 1864, sida 2

Min herre, svarade jag djerft, ni glömmer, som jag tror, att jag numera upphunnit den ålder, som berättigar mig att undvara er tillåtelse för att handla huru jag behager. Andre! utropade grefvinnan, förskräckt öfver min djerfhet. eHvad vill detta säga? utropade min förmyndare och tog ett steg emot mig. Men jag uthärdade beslutsamt hans blick och svarade skummande af vrede: Det vill säga, min herre, alt jag icke ämnar ställa mig under era stalldrängars förmynderskap, och att jag skall låta er Tony göra bekantskap med min ridpiska, om han hindrar mig alt som jag vill använda mina egna hästar, som jag betalt . Ah, han är galen! utropade grefven. Vid dessa ord bleknade jag och en rysning skakade mig. Oh, icke ett ord mer, jag berer!t sadegrefvinnan bönfallande till sin make. För tusan, min vän! svarade han, det ligger ju i slägten. Hon hade knappt slutat tala förrän jag kände mig gripen af svindel. Rösten, den förfärliga rösten af spöket, fom stör mine drömniar, uppgaf ett skri. Dystra klagoljud omgåfvo mig, spöket reste sig framför mig. Lyckligtvis var Ralph ett djur af ädelt blod; jag gaf honom sporrarne och han ilade bort med mig. Men, min herre, det är ovärdigt! sade grefvinnan till min förmyndare. I samma ögonblick hörde jag hennes ridspö hvina i luften och marken dåna af hofslagen af flera hästar, som galopperade efter mig; men jag stannade icke; vägen var jemn, Ralph tycktes hafva vingar. cAndre, Andre!4 ropade Diane. Hennes stämma öfverröstede klagoljuden ; jag vände mig om och såg ätt hon följde mig, flämtende, förtviflad öfver min flykt; de båda betjenterna kunde icke följa henne. Jag ämnade stanna och invänta henne, då hastigt den förfärliga höxen, vansinnet. som