Aftonbladet – 2 maj 1864, sida 3

Dock, än du pröfva får försynen, Än fylla verlden med ett dån Af skryt och skräfvel, hat och hån. Än ljuga häfderna i synen Med sagor om de helga band, Som sammanknyta hvad ej finnes, — Förstås: das grosse Vaterland. Hvars ?mångfalds enhet aldrig vinnes, Men surrar som ett tanketing I toma tyska hjernor kring, Du ser ej hvad du kämpar för, Du vet ej hvad du skryter öfver, Begriper ej hvarför du dör, Förstår ej hvad du bäst behöfver. Du anar ej, i yrsel väckt, Att du — hvad du ej ser i kollern — När du den svages styrka bräckt, Rlott nya bojors nycklar räckt t Habsburg och åt Hohenzollern. Du lyda tycks instinktens röst: Det lisar att ej ensam tjena; Det blir för dig en bitter tröst, Om andra ock få ?gå på knäna. Välan, så rasa i din yra, Med andras släck ditt eget ljus, Och sök om andras hus bestyra, Förrn du styrt om ditt eget hus. Se Preussen, väldet från i går, Mot verlden ren slagfärdigt står! Snart skall det ock ecröfra jorden, Såvidt det göras kan med orden, Ren är det ju all odlings tolk, All folkrätts målsman — hvilket folk, Som samvetsskrupler aldrig dårat! Sin bana det betecknat har, Då det till nationalgud korat Den man, som Polen sönderskar — Den störste skurk, som krona bar. Och se dess hjeltar! Från Mysunde Och Sänderborg, en frejdad flock! Han, farsten, som väl segra kunde. Men icke segrade ändock :