Aftonbladet – 25 april 1864, sida 2

Zillah oroligt fråga: Hvad fattas er, miss Pryor, ni är så blek? Jag hade besinning nog att svara: Ingenting, mitt barn, hvarefter jag tillsade alla tre flickorna att gå till singe Kommer ni snart efter? frågade Zillah, som, efter hvad jag redan antydt, var min kammarkamrat. sEn timma eller två torde jag dröja, svarade jag. Jag gick in i det lilla förmaket och satte mig der, för att i ensamheten samla mina tankar. Ju mera de vände sig omkring Zillah, desto mer segrade mitt djupa medlidande med henne på förtrytelsen öfver hennes brist på uppriktighet och förtroende. En femtonårig flickas kärlek är en så tjusande dröm. Löjtnanten, hvad min tanke om honom än månde vara, ansägs af de flesta som en mycket behaglig person. Han var för öfrigt den förste och nästan den ende unge man Zillah sett och den enda menskliga varelse som, utom mig, behandJat henne med godhet. Men när hade han haft tillfälle att vinna hennes tycke? Det måste hafva varit under Zillahs ensliga promenader i den öfvergifna parken. Der måste de hafva mött hvarandra, Ptackars barn! Jag undrar ej på att hon förlorade sitt hjerta. Dock, jag borde ej tala om hennes hjerta: det var endast hennes inbillning, som här kunde hafva mottagit något intryck, Qvinnor äro mycket olika hvarandra. Somliga hafva redan vid hennes år på allvar vetat hvad kärlek vill erga, Om det nu var allvar eller ej, måste hon dock på ett eller annat sätt ryckas undan faran af detta äktenskap. Men till hvem skulle jag vända mig för att erhålla hjelp dertill? Icke till mr Le Poer, det var naturligt. Den stackars faderoch moderlösa stod som ett darrande offer mellan de båda skurkarne, fadren och sonen. Hvad som skulle görae, måste jag göra sjelf, efter eget omdöme och på eget ansvar. Det var för mig en gans a svår ställning. I mitt bekymmer kom Jag slutligen att tänka