Aftonbladet – 22 april 1864, sida 2

ederation motsvara de nuvarande behofven? la En dylik stat skulle till och med kunna imbära arme. Och polackarne skulle, trots in krigiska tradition, utan tvifvel så myc-lg et lättare taga sitt parti, som det vid en ådan kombination icke mera skulle finnas ör dem någon provins att .återeröfra. De a så mycket lidit i ett århundrade, att omorgerna om deras åkerbruk och industri kerligen skulle förskaffa dem tillräcklig sysselsättning. Med den polska konfederaionens neutralitet samt förbud för hvarje urmekår att intränga på dess område, skulle le tre makternas Ryssland, Preussen och Österrike finna sig fullkomligt betryggade not ömsesidiga anfall. England, som ofta tyckts frukta, att Polens återupprättande skulle fördubbla Frankrikes militära öfvervigt på kontinenten, skulle på detta sätt kunna bannlysa alla farhågor och till och med skörda de första frukterna af denna nationella pånyttfödelse på grand af den tacksamhet, som tillkommer ett ädelt initiativ. En gång väl befriadt från den förlägenhet, som periodiskt beredes det af en nation, hvars förmåga af lif är oförstörbar, skulle Ryssland med trygghet kunna utveckla alla de frön till inre storhet, som det s besitter. Måtte å sin sida Tyskland förenkla sin: politiska organisations maskineri såsom det finner för godt, vi kunna ej annat än glädja oss deröfver; ty aldrig Skall en angränsande nations lycka och välgång uppväcka Frankrikes afund. Vi ha med intresse följt alla de förslag, hvilka sedan några månader varit underställda de i Frankfurt församlade tyska furstar. Det är alltid ett vackert skådespel att se furstar angelägna om att gå sina folks önskningar till mötes. Likväk ha vi frågat oss huruvida fortfarandet af Österrikes och Preussens dubbelmyndighet är förenlig med tyska nationens sanna intresse. Vi veta väl, att alla folk icke hafva samma karakter, och vi vilja ingalunda hos alla öfriga förorda antagandet af vär stränga centralisation. Men i-alla fall erfordras en enda högsta ledning och icke tvenne i motsatta riktningar. Blir fråga om att välja emellan Preussens hegemoni och Österrikes, så måste vi anmärka, att återställandet af den österri ska öfvermyndigheten inom Tyskland icke just skulle tjena framåtskridandets sak. Om Österrike har en mission alt utföra, så ligger den åt ett helt annat håll.. Det är ögonskenligen Preussen, i dess egenskap af den främsta tyska makten, som är Tysklands hufvud; och det är således denna stat som ledningen af tyska armåerna och äfven bildandet af en fysk flotta tillkommer, såframt folkens uttryckta önskan fordrar, att det med sig införlifvar Lauenburg och Holstein. —. Hvad Österrike angår, så kunde man ju utan att utesluta det från tyska förbundet, bereda det i öster förnämsta fältet för deras verksamhet. Och det är här som en ömtålig punkt möter oss. Till en början borde Venetien återlemnas åt Italien. Det är oundgängligen nödigt att inom halföns nordliga del släcka den sista härden för oroligheter och krig. Och vidare enär det kets frihet med det andras underkufvande, och det ieke egentligen gilves en möjlighet af någon myndighet utan folkets samtycke, så blefve det alldeles nödvändigt, att Donauländerna i den anordning, som erbjödes dem, funne både en moralisk och materiel fördel. Här äro fyra nationer i fråga: den böhmiska, den ungerska, den rumäniska och den serbiska, at hvilka hvar och en för sig är för g att utan våda kunna förblifva qvar i isolering, men hvilkas skaplynne är alltför olika för att de skulle kunna sammangjutas, och hvilkas angelägnaste behof synes vara att under en eller annan form bilda ett samband, som närmar dem till hvarandra, utan att likväl bryta deras autonomi, i det hvar och en finge bibehålla sin suveräna nationalförsamling, sin furste, sina finanser och sin armå. Man skulle kunna, såsom ock flera skarpsynta tänkare redan hafva förutsatt, inrätta ett Donauförbund och öfverlerna chefskapet åt kejsaren af Österrike. Så länge som Österrike var en enväldig stat, skulle ett sådant förslag icke tjent till någonting annat än att utvidga området för en reaktionär verksamhet. Om deremot Österrike på allvar utöfvade det konstitutionella regeringssättet, och sålunda ville likasom i England medgifva, att suveränen regerar, men icke styr, så skulle det förbund, hvarom vi här tala, kunna utveckla sig under dess hägn till den största fördel för handeln och industrien. Vi vilja tilllägga, att vissa nationella elementer skule sålunda ha lättare att gruppera sig enligt sina egna valfrändskaper, såsom t. ex. Kroatien och andra slaviska länder i söder med Servien, Bukovina med Donaufurstendömena samt Siebenbärgens rumäner och magyarer alt efierhand fritt ansluta sig till Pesth eller Bucharest. För ett sådant förbundslagstiftande verksamhet borde man vara betänkt på att bilda en centralorgan medelst deputerade, sända från alla de fyra nationerna. Man skall tilläfventyrs invända, att allt detta ej är annat än politiska utopier. Men den sanna politiken består ju 1 att söka förena det närvarande statslifvet med framtidens sträfvanden, i det man gör rättvisa åt traditionerna från det förflutna; att bereda öfvergångarne, att draga menniskorna från de gamla stränderna för att föra dem emot nya land. De riktiga iderna bereda sig alltid sin väg och segern tillfaller slutligen den offentliga meningen. V. Kejsar Napoleon HI har upptagit den förste Napoleons grundsats: att i det yttre pånyttföda folken genom konungarne, och att i det inre förlika samhällsklasserna; att öfverallt använda den allmänna rösträtten till probersten, samt att grunda samhället på tillfredsställandet af de allmänna intressena. Man kan i sjelfva verket icke utan att begå en anakronism tänka på att vilja bekämpa revolutionen; men statsklokheten består dernmt5 att man åt derisamma gräfver en ej kan bli fråga om att köpa det ena fol--: