Aftonbladet – 22 april 1864, sida 2

Den ongelska alliansen, Danmark och Polen. IV. Arfvet efter Napoleon I gifver kejsaren, hans brorson, en stor makt i verlden; men detta arf har äfven sina olägenheter, ty vid hvarje , han försöker, framställer sig genast för det oroliga och uppskrämda Europas själ vålnaden af det första kejsarriket med dess oändliga krig och dess omåttliga förstöringar. Det är af detta skä godt, att England tagit Danmarks angelägenheter om händer, förutsatt att det fortfar. Hvarföre gör det ej på samma sätt med Polen ? Kejsar Napoleon hade försökt ävägabringa en öiverenskommelse för att slita tvisten mellan Polen och Rysslands kejsare. Men det lyckades ej honom. England skall måhända bli lyckligare. Och till följd af surrektionens nuvarande dämpande skall utan ivilfvel H. M:t kejsar Alexander vara mera benägen att ingå i en diskussion. Man törde påminna sig, att Ryssland vid första förslaget om en kongress förklarade, att konferenser, der alla öfriga frågor, som uppröra Europa blefve afhandlade, icke på nägot sätt särade hans värdighet. Skulle icke England finna lämpligt alt sätta den polska frågan på dagordningen för den konferens, der tvistepuukterna mellan Danmark och Tyskland skola afdömas? Vi äro angelägna om, att den polska frågan underkastas en europeisk domstol; men det är likgiltigt, om det blir i London eller Paris. Frankrike hyser för visso ingen tanke på att uppväcka en lumpen etikettsdiskussion, och England kan räkna på vår hjertliga medverkan med visshet om, att vi ej skola dit medföra något förutfattadt system. Om alla lösningssätt, som hittills blifvit föreslagna, efter hvarandra gått om intet, är detta ej något skäl att misströsta om att finna ett, som, på samma gång det gör afseende å nutidens intressen, tillfredsställer alla rättmätiga anspråk. Hvad sade man om kongressen i Wien, när det blef fråga om den polska nationalitelen? De utmärkta statsmän, som då afvägde så många särskilda folks öden, talade om att återupprätta ett Polen, som ej blefve en fara för sina grannar, och de påminde om, att delningen v äillts isynnerhet för att sätta en gräns för den eller den exclusiva ärelystnaden. Det beslut, som följde på så många mödosamma konferenser; var långt ifrån att motsvara premisserna; ty det sakernas skick, som man skapade i Polen, har hvarken förnöjt invånarne eller förskaffat dem lugn, som styra dem; bevis härpå äro 1830 ärs revolutiow i Warschau, massakrerna i Galizien år 1846; rörelserna i Posen år 1848 och den ållmänna insurrektionen för närvarande. Man talade mycket stort om de nationella institutioner, som skulle beviljas alla delar af det fordna Polen. Till och med desvårast sårade hjertan öppnade sig för hoppet. Men när faran var öfverstånden, betraktade man såsom rebell hvar och en, som vågade påminna om de högtidligt gifna löftena, vilka voro ämnade att förbli en död bokstaf. Antagom, att de tre suveräner, hvilka herrska öfver det område, som utgjorde den gamla republiken Polen, på Englands inrädan, i ett anfall af rättvisa och i sin makts hela glans frivilligt oktrojera ät de polska länder, som äro dem underkastade, analoga politiska institutioner, provinsriksdagar, hvilkas deputerade skulle utgöra en centralförsamling i Warschau, samt en senat, hvars medlemmar skulle utses af hva dern af de