Aftonbladet – 22 april 1864, sida 2

j förstå tvinga det att blifva rättvist. Och r väl Preussen särdeles försigtigt? Det ände vårt vänskapsband med Danmark, ch det öfversvämmade utan någon rättssrund sistnämnde land. Hvad skulle det väl hafva sagt, i fall vi häruppe svarat med utt ockupera Rhenprovinserna? Österrike har ej vågat utträda ur sin yterst försigtiga hållning till Ryssland, och ikväl var det en af dess ministrar, furst Metternich, som yttrade till hr de Mortenart: I, fransmön, låten förblända er, I cunnen lita på hvad vi säga. Viobservera ych känna ryssarne sedan hundra år tillbaka; deras styrka är blott skenbar, och den är det i detta ögonblick mer än någonsin tillförene. Deras förluster ha varit ofantliga, och dessa skola hvarken lätt eller hastigt kunna ersättas, och jag förmår ej förklara för mig, att I icke bedömen dem på mma sätt. Nu deremot låter Österrike yssland icke blott sköta dess polis, utan det har nyligen försatt Galizien uti belägringstillstånd, och skall måhända innan kort göra detsamma i Ungern. Skall nu ej Europa vidtaga nödiga åtgärder för alt komma utur denna oroande ställning? England har först af alla fästat allmänna uppmärksamheten på de vådor, som äro förenade med förnyandet af en helig allians, negativ i afseende på Polen och aktiv emot Danmark, i afvaktan på att man kan anse 24 tillräckligt stark för att kunna hämnas på Italien och på samma gång på England och Frankrike. Men detär ej nog med parlamentstal och tidningsartiklar; det fordras handling. Vill England besluta sig dertill? Må man noga besinna, att framåtskridandet måste ske; i lugn eller under stormar. Vore det då ej bäst att komma öfverens om att leda händelserna, i det man häller passionerna i tygeln? Att lemna Frankrike ensomt är detsamma som att ställa det på revolutionens sida. Det blefve derigenom tilläfventyrs starkare, men en sådan styrka skulle vara en öfver sina bräddar stigande ström. Ludvig XIV yttrade, att man ej bör öfverlemna åt slumpen hvad man kan tillförsäkra sig genonr klokhet. Och Napoleon I hade för sed, att aldrig tillkännagifva sina olaner i förtid, med äfventyr att sålunda änge förblifva misskänd. Det är till följd af en bland denna metods verkningar som för tolf är sedan partierna inom Frankrike besegrades alla på en gång, under det de gjorde sig lustiga öfver en president, hvilken de ansågo vara nära sitt slut. Vi kunna ej förmoda, att flertalet af konungar vill drifva sakerna derhän, att de få vidkännas samma öde som den parlamentariska majoriteten i Fratkrike. Man skulle nödgas beklaga fåvitskheten hos der:, som ville drömma om att ställa en Napoleon i valet emellan ett fullkomligt öfvergifvande af folkens sak och en europeisk statskupp. Den 5 April 1864.