Aftonbladet – 20 april 1864, sida 3

Honsvasn, som var amnad al revoiulionen. Striden kostade polackarne 4 döda. Danska frågan i engelska parlamoeniet. Telegrafen har förut meddelat ett kort referat för de förhandlingar, som förts inom Englands öfverhus den 11 dennes angående den dansk-tyska striden och Englands ställning till densamma. De utländska tidningarne innehålla nu följande fullständigare redogörelse : Lord Siratheden föreslog följande resolution: Om H. M:ts regering mera bestämdt understödt Danmarks begäran om bemedling i afseende på den i pariserfördraget af 1856 uppställda princip, skulle det enligt husets tanke varit möjligt, att förekomma blodsutgjutelsen och andra genom kriget i Danmark redan förorsakade olycar, och det skulle ha varit mindre fara än nu för, att rubbandet af den europeiska freden skulle gripa vidare omkring Ög: Fnligt husets åsigt ör en konferens i den danska frågan, såframt den skall leda till ett praktiskt resultat, åtföljas af steg, som kunna öfvertyga de europeiska makterna om, att H. M:ts regering fasthåller vid de fördrag, genom hvilka besittningen af hertigdömet Slesvig garanterats Danmark af Storbritannien.? Falaren visade genom citater ur den blåa boken, att Englands ära blifvit vill den-grad nedsatt genom underhandlingarne. att blott ett stort praktiskt resultat skulle kunna upprätta den. Det lönade väl mödan att taga under öfvervägande, om ej den aktning, som England nu saknade, men hvilken var nödvändig, om konferensen skulle leda till ett resultat, kunde vinnas derigenom att britiska skepp visade sig i Ostersjön. Han rille dock försäkra sig mot den förmodan, att han helt och hållet biträdde det yttrande, som en af lorderna nyligen haft med afseende på det ifrågavarande steget. Den ifrågavarande lorden hade tillrådt en engelsk flottas skickande in i Östersjön, för att beskydda Sönderborg mot ett högst orättmätigt angrepp, och under en diskussion, som egt rum före påskfe-. rierna, hade vidare den åsigt kommit på tal, att det skulle vara riktigt att afsända en flotta. som skulle hålla ögonen på de österrikiska och preussiska krigsskeppen och kontrollera deras öperationer. Dessa förslag ansågos alltför djerfva och man kunde äfven lyckligt inverka på händelserna genom ett försigtigare tillvägagående, nemligen genom att låta engelska krigsskepp ockupera Kiel. Ingen, som läst de framlagda aktstyckena, skulle kunna förneka, att Preussen låtit sig ihög grad ledas af en äregirig längtan efter att bli en sjömakt, under det Österrike mer eller mindre böjde sig för omständigheternas makt. Då det äl en gång genom en britisk flottas närvaro blifvit klart att Kiel ej är bestämdt att komma under preussiskt herravälde, skulle Preussen endast hafva samma skäl att föra krig som Östetrike, och de svårigheter, med hvilka konferensen skulle ha att kämpa, skulle bli färre. Förutsatte man deremot, att Flensborg och Kiel på grund af Englands efterlåtenhet blefve ockuperade af tyska krigsskepp, skulle såväl traktaterna som politik och intresse förbjuda England. att finna sig i en sådan ockupation, och ett krig skulle bli resultatet, då deremot det af honom tillrådda handlingssättet skulle kunna bli ett medel att förebygga fiendtligheterna. i stället för att framkalla dem. Om de tyska makterna hade rättighet att taga danskt territorium i besittning, för att jaga efter skuggan af en tvifvelaktig rätt, skulle icke då Storbritannien vara berättigadt att till sjös taga en materiel pant, för att uppfylla en ol estridlig. klar och oomtvistad pligt? Om en britisk flotta låge i Kielerfjorden, skulle England Vinna en diplomatisk ståndpunkt, som det nu ej har. Hertigen af Argyll anmärkte, att regeringen under förhandlingarne befunnit sig i en mycket obehaglig ställning, emedan hon i betraktande af sitt stora ansvar måste med den yttersta återhållsamhet uttala sig angående många punkter. Man kunde ej rikta någon förebråelse mot den engelska regeringen, derföre att hon ej kunnat förebygga ett krig på kontinenten. Lord Derbys kabinett hade ju gjort de st rsta ansträngningar, för att hindra kriget i Italien, och det hade likväl ingenting kunnat uträtta. Man kunde alldeles icke förebtå det denna utgång. Man kunde lika litet bryta stafven öfver den nuvarande regeringen, derföre att det ej lyckats upp rätthålla freden. Traktaten af 1852 ålade icke England större rättigheter och skyldigheter än de öfriga makter, som undertecknat densamma. Referingen behöfde icke handla ensåm, men hon rade gjort allt hvad hon kunnat för att omkrin sig samia de öfriga makterna till gemensam handling. Om dessa varit härtill villiga, skulle enligt hans åsigt kriget bestämdt kunnat undvikas. I de trenne stora krig, som kommit till utbrött under sstå decenniet, nermligen det örientäliska, italienska och amerikanska kriget. hade en stor