Aftonbladet – 20 april 1864, sida 3

dern; de tyska stormakterna, och isynnerhet Österrike, skulle mycket väl hafva insett, hvad konseqvensen af ett sådant steg måste bli, och det skulle icke varit någon fara för ett krig. Lord Russell. Man förebrår icke regeringen. att hon ej förebyggt ett krig, men man tadlar henne, emedan hon ej deltagit i ett krig. Den svåraste anklagelse, som höjts emot henne, gick derpå ut, att England icke f. n. är inveckladt i kriget. England skulle ha handlat högst oklokt, om det utan Frankrikes, Rysslands och Sverges bistånd inlåtit sig på fiendtligheter mot Tyskland. Afven Frankrike. hyssland och Sverge hafva undertecknat 1852 års fördrag, och England är icke förpligtadt att handla allena. Det af lord Grey förordade handlingssätt skulle i fredens namn hafva antändt branden till ett allmänt krig i Europa. England är enligt hans åsigt icke belåtet med att regeringen icke betett sig på sådant sätt. Det välstånd, hvaraf det för ögonblicket njuter, och den afundsvärda ställning som det intager, bör icke vedervågas, såframt ej stora och mäktiga intressen stå på spel. Då man betänker den omätligt stora statsskulden, som hufyndsakligen förskritver sig från krigen, synes en politik, som går ut på att ej inveckla nationen i främmande tvister, vara den mest rekommendabla. Om Danmark skulle försvaras på grund af eyropeiska intressen och jemvigten 1 Europa, borde de europeiska makterna gå hand i hand och ej öfverlemna arbetet åt England ensamt. Hvad den österrikiska flottans afsändande till Östersjön angår, har den engelska regeringen gjort föreställningar derom i Wien, och Osterrike har förklarat, att det för ögonblicket ej tänker skicka sin flotta in i Östersjön. Det står i begrepp att sända sin flotta till Nordsjön, för att skydda den omfattande tyska handeln, och detta mål är berättigadt. England har full frihet att bestämma, huru det skall handla i dylika fall; engelska regeringen vill ej uppträda aktivt, om det icke är oundvikligen nödvändigt, och fastän hon har klar kunskap om Englands makt, önskar hon likväl icke störta landet i ett onödigt krig. Han anser för sin del en fredspolitik vara Englands sanna politik. Lord Derby sade sig hafva med det största möjliga tålamod arbetat sig genom den oändliga och tröstlösa massan af officiella aktstycken och kunde försäkra att han minst af allt kunde beskylla utrikesministern för brist på flit; ty den ädle lorden hade uti dansk-tyska frågan skrifvit ej mindre än 170 depescher. Fastän han icke var någon beundrare af stilen i dessa depescher, hvilka utmärkte sig för den högsta grad af svaghet, förtjente dock den förvånande ihärdighet, hvarmed lord Russell spunnit trådarne till sin väf, allt erkännande. Han tänkte för sin del alldeles icke öka de stora och allvarliga bryderier, hvari H. Miis regering och Europa befunno sig. Afven han trodde, att den engelska politiken måste vara öfvervägande fredspolitik ; men lord Russell motiverade denna politik med det eländigaste skäl, då han lät penningförhallandena vara det enda afgörande. Det finnes omständigheter, som ingålve honom större skräck för kriget. än blotta faran för att försvaga finansernas blomstrande tillstånd. Fastän han betraktade kriget som ett stort ondt, finnes det likväl ett ännu större ondt, och som sådant ansåg han det. då man offrade landets ära och lemnade i sticket en vän, som anförtrott sig åt. en. Hvad är i allmänhet en krigisk politik? Är den af d politiken bäst lämpad att afvärja krigsfaran e att öka den. litik lättare skulle kunna leda till ett allmänt störande af den europeiska freden, än om man från början intagit en mera klar, bestämd och afgjord hållning. Det är förkastligt och vanärande för England. att man gör främmande länder föreställningar och hotar dem, under det man samtidigt ingifver dem och hela Europa den åsigten, act de kunna lugnt trotsa alla Englands föreställningar och hotelser, emedan England ändock icke skall förmås lemna aktivt bistånd eller gå utom de sparlakanspredikningar, som den ler ädle Jorden följa d Han befarade att regeringens po-t ädle lorden håller för hvarje hof i Kuropa. Hvad I är förnämsta driffjedern till Österrikes och Preussens uppträdande? Dessa länder hysa alldelesi icke någon önskan att följa en agressiv politik (2), detta är åtminstone fallet med den förstnämnda makten. Det finnes deremot ett revolutionärt parti, som söker störa lugnet, för att befrämja sina egoistiska och revolutionära planer. Det utöfvar på de mindre tyska staterna ett infly tande, hvarvid öfvertalning, äregirighet och fruktan spela en roll, och dessa småstater som slitas bort af en ström, hvilken de varit för vanmäktiga att hejda, hafva under förhållanden, som voro farliga för deras intressen, ställt sig i spetsen för den demokratiska rörelsen och befrämjat planer, hvilka endast skulle kunna medföra den största fara för dem. Man skulle tro att tvenne. stormakter. såsom Osterrike och Preussen, kunnat trotsa ett dylikt revolutionärt inflytande. De skulle kanske äfven varit i stånd härtill om ej allehanda omständigheter gjort sig gällande. Preussen kunde eftertrakta, hvilket äfven är förhållandet, att vilja tillfredsställa sin tregirighet, genom att utvidga sitt territorium och en örlogshamn. Det är derjemte mycket svartsjukt på Österrike och skulle, huru sällsamt det än låter, eftersom det sjelf är ett despotiskt land, vilja ställa sig i spetsen för den demokratiska rörelsen, för att derigenom göra denna oskadlig. medan det samtidigt undertrycker friheten i en rannstat, som det anser allt för demokratisk. Sådan är Preussens anomala ställning. Men hurudan är nu Österrikes ställning? Osterrike fruktar, att Preussen, genom att gå i spetsen, skall faktiskt blifva den herrskande makten och komma att inom det tyska förbundet utöfva ett öfvervägande inflytande på de mindre staterna, under ået Österrike skulle bli tvunget att låta sig nöjas med en underordnad roll. Det var derföre lörst och främst det välde. som det revolutionära partiet utöfvade på småstaterna, dernäst småstaternas inverkan på den ömsesidiga afundsjukan mellan Österrike och Preussen och slutörvärfva ligen denna afundsjuka sjelf. som icke tillät någon af de två tyska stormakterna att göra ett enda steg, vid vilket den ena icke gick hand i hand med den andra. Sådana voro de förhållanden hvilka i sanning utsatte den europeiska freden för stor fara, hvilken politik än hvad som helst för en engelsk regering än må följa. Man måste beklaga att lord Russell i Danmark har väckt förhoppningar om understöd, förhoppningar som han icke halft för afsigt att uppfylla. Han skulle gerna vilja gifva allt erkännande åt utrikesministerns planer, men han kunde det oaktadt icke annat än beklaga att den ädle lordens por litik ännu mera hade filvit styrka åt den redan förut tillräckligt utbredda åsigt, till följd af hvilken England var så starkt bundet af sina materiella intressen, att det vid intet tillfälle kunde uppträda så som det borde uppträda för så vidt det ville häfda sin ställning 6om stormakt. Lord Wodehouse försäkrade att regeringen aldrig hade gifvit Danmark löfte om britisk hjelp. Lord Russell anmärkte med afseende på Sönderborgs bombardement. att den preussiske generalen, så vidt han visste, i allmänhet hade tillkännagifvit att Sönderborg skulle blifva betrak tadt som en del af den befästade ställningen vid Dyppel. Det oaktadt borde man, efter hans (Russells) åsigt 31 timmar förut ha gifvit invånarne underrättelse om det förestående bombardementet. Lord Stratheden återtog derefter sitt förslag om den ofvananförda resolutiorien. Underrättelser från Danmark. General Steinmann är nu så återställd efter sitt vid Oversö den 6 Febr. erhållna sår, att han kunnat återvända till ermån på Als. Det tros, att han tillsvidare skall komma att öfvertaga öfverbefälet under geAA 5