Aftonbladet – 20 april 1864, sida 2

axel och väl insvept i en varm kappa, så att ej den milda nattluften skulle skada henne. Hon var i denna stund nästan vacker. Det blida månskenet så att säga förklarade hennes anlete. Jag kände mig tacksom i mitt hjerta för det jag, med Guds hjelp, genom omsorgsfull vård lyckats rädda henne för — ja, för hvad, för hvem? Det visste jag ej då, men jag böjde mig öfver henne och kysste hjertligt hennes bleka kind. Vår korta färd tog snart slut; vi framkommo till Belfast och reste derifrån till Holywood, en liten badort några mil nedåt kusten. Än i dag kan jag ej begripa hvarför mr Le Poer gjorde sig det besväret att föra oss öfver kanalen och gömma oss i denna aflägsna vrå af verlden, der vi voro så godt som begrafda i en öken. Men kanske just deita var hans mening. Zillah tycktes aldrig i sitt lif, åtminstone icke sedan sin barndom, hafva varit så lycklig, som under de två första veckorna af värt vistande i Holywood. För mig, som fordom, då jag var ung, då vi voro rika och reste mycket, sett en god del at Europas vackraste landskap, för mig var detta ställe af föga intresse; men för henne var det i alla hänseenden utmärkt. Då hon blef starkare, tycktes hon få en helt annan åsigt om lifvet och verlden. Visserligen var det också någonting alldeles nytt för henne att ej stå under någon annans uppsigt än min — hennes onkel och kusin Åugustus hade naturligtvis med största möjliga skyndsamhet försvunnit från denna tysta, obetydliga badort — och att få göra hvad hon behagade, hvilket egentligen var att göra ingenting. Hon hade ej fallenhet för att vara verksam och rörlig. Hon kunde ligga hela dagen utsträckt på stranden eHer på den gräsbeväxta sluttningen, som gick ända ned till vattenmärket vid flodtid. Vanligen låg hon då med hatten öfver ögonen, eller betraktade hun drömmande den lugna Loughflodens böljor och de aflägsna kullarnes vågiga linier. Matilda och Carolina voro ej heller