Aftonbladet – 20 april 1864, sida 2

vit lifligare än någonsin. Huru skulle det väl kunna vara annorlunda, då man lefver utan all erkänd grundsats, utan något respekteradt fördrag och alltid med rättigheten till eröfring för ögonen? De kejserliga förutsägelserna af den 5 November dröjde ej att slå in. Ty ehuru kejsar Napoleon fördubblade sin långmolighet och dref moderationen till dess yttersta gränser, har detta ej förhindrat kanonen att dåna, icke för Polen, det är väl sannt, men mot Danmark. Och hvad har väl detta afgjort? Antingen intervenerar Frankrike under kanondunder, och då blir kriget allmänt, eller också måste en församling art statsmän tillåta en rättvis lösning, men hvarföre tog man icke då genast sin tillflykt härtill i stället för att börja kriga? Ack! om England ville, huru hastigt skulle de största svårigheter icke då afgöras, de mest himmelsskriande orättvisor från forntiden afhjelpas och framtidens väg lyckligtvis bli jemnad! I sjelfva verket äro de båda stora vestmakterna, om de äro förenade, tillräckligt starka att öfverallt förskaffa den goda rätten seger. Kejsar Napoleon I sade sorgset mot slutet af sina dagar: England och Frankrike ha hållit jordens och isynnerhet den europeiska civilisationens öde i sina händer; huru mycket ondt ha vi ej tillfogat hvarandra, huru mycket godt kunde vi ej göra? Under! Pitts skola förhärjade vi verlden, och för! hvilket ändamål!... Under Foxs skola skulle vi ha förstått hvaranda, skulle vi ha fullbordat, ha upprätthållit folkens emancipation, principernas välde; det skulle ha tunnits blott en enda flotta, en enda arm i Europa; vi skulle ha styrt verlden, vi skulle hos alla ha stadfäst lugnet och lyckan antingen med våld eller genom öfvertalelse. Ja, jag upprepar, huru mycket ondt ha vi ej gjort, huru mycket godt kunde vi ej göra!? Denna klarsynthet hade ej ensamt lidandet förlänat honom. Han hade ej afbidat olyckans lärdomar för att begripa, för att uttala dessa politiska sanningar. I maktens bela glans, i det ögonblick, då den franska nationens beslut upphöjt honom på republikens högsta plats, skref Napoleon i egenskap af förste konsul till H. M. konungen af England i sitt vackra bref af den 5 Ni vöse år VIL: ?Huru kunna väl Europas tvenne mest upplysta nationer, mäktiga och starka utöfver hvad deras egen trygghet och oberoende kräfver, för id6er om fåfäng storhet uppoffra handelns fördelar, det inre välständet, familjernas lycka? Hvarföre inse de icke, att freden är det första behoflikasom den första ära? Olyckligtvis förhindrade rivalitetsandan hvarje förlikning. Det var först efter en lång följd af segrar och motgångar som de båda folken räckte hvarandra handen. Och ändå beledsagades och åtföljdes försoningen af misstroenden, slitningar och farhågor. En dag, då grefve Walewski i napoleonisk anda ville teckna karakteren af den engelska alliansen, de orsaker, som fördröjt densamma, och de ändamål sor den bör afse, yttrade han: ?Kejsaredömets krig, hvilka än deras orsaker vid första påseendet kunde tyckas vara, voro i sjelfva verket ingenting annat än det aristokratiska Europas kamp emot den krönta demokratien. Det förra hade egentligen blott en tanke eller, om man så vill, ett intresse; nemligen att förhindra utbredandet af folkens emancipation.? Och då han frågade sig huru England, hvars mönsterstyrelse våra filosofiska publicister lofordat, hade kunnat ingå i de enväldiga regeringarnes koalition, besvarade han denna fråga på följande sätt: Aristokratien, d. v. s. öfverhuset, hvilket sjelf tillsatte och hade i sina händer majoriteten inom underhuset, var ensamt i besittning af den verkliga styrelsemakten, och denna så beprisade konstitution med sina förmenta trenne statemakter, var, då den underkastades en strängare analys, blott organisationen af en enda makt, nemligen ett konsolideradt fävälde.? Och han tillägger: ?Man begriper då huru denna oligarki, hvars makt grundades på gamla privilegier, förvandlade till en helig förbundsark af fördomar, skickligt underhållna, och hvars förmögenhet fann en outtömlig källa uti gamla missbruk samt emot hvarje reform uppställde en slags häfd, måste bli förskräckt vid anblicken at vår logiska demokrati, hvilken icke åtnöjde sig med skenet, utan djerft i lagarne införde en positiv frihet och en praktisk jemlikhet. Man begriper hvarföre de stora innehafvarne af de ruttna köpingarne bäfvade vid att se engelska folket upplysas af den fjerde augustinattens sken, isynnerhet då folkdialektiken något sednare så kraftigt drog sina slutföljder af denna omröstning, som ett ögonblicks entusiasm aflockat adeln. Det är klart, att exemplets smitta var ej mindre att frukta för den engelska aristokratiens förläningar och köpingar än för tronerna på kontinenten. Om det å ena sidan var den rena despotismeu, som hotades, så var det å den andra det oligarkiska intresset. Docaa Chatham Pitt Tivernnoösl alla che