Aftonbladet – 20 april 1864, sida 2

krati insågo alltför väl den fara, som ho-; tade dem, och de gjorde allt för att förekomma densamma. Häraf detta oförsonliga krig emot Frankrike. Visserligen misskände engelska oligarkien vid detta tillfälle, då den uppoffrade hela landets intressen för sina egna, den oförstörbara styrka, som tvenne stora länder, sins emellan förenade genom likhet i institutioner, skulle kunna vinna genom en allians. Man kan sammanfatta denna oligarkis politik i dessa ord: Må England förgås hellre än engelska aristokratiens makt. Då gjorde bon Englands regering till den absolutistiska koalitionens bankir, då slösade hon landets alla rikedomar för att köpa franska revolutionens ruin; då tvekade hon slutligen icke ens att bringa England till branten af dess undergång.? Grefve Walewski visade derpå hurusom, efter våra olyckor 1814 och 1515, konungarne bestämdt trodde sig ha vunnen sak emot folken, i den fulla öfvertygelsen, att man öfverallt godkände den till aristokratiernas och tronernas förmån fällda domen, och hurusom då vid uppvaknandet under Julirevolutionen de absolutistiska makterna vände sig hotande emot vestern, koalitionens första tanke var att för sig värfva England. i ?Men? — fortfar han — 71830 års England var ej längre 1798 års England. Torypartiets makt, allt mer och mer undergräfd genom det allmänna förnuftets fortskridande, var nära sitt slut, hvilket verksamt påskyndades genom Julirevolutionen. Några månader sednare kom whigpartiet till styret, och den reformälskande regeringen blef den nya franska regeringens bundsförvandt. Det måste emellertid medgifvas, att befästandet af denna allians icke var en dags verk. Tyvärr har denna tvekan haft ganska olyckliga följder. Har man ej anledning att förmoda, att om ifrån första början ett ömsesidigt förtroende egtrum mellan de båda länderna, Polen skulle ha blifvit räddadt. Ty hvad som hvar och en af de båda regeringarne för sig icke egde mod att göra, skulle de båda med förenade krafter kunnat åstadkomma. Och hvilken styrka hade ej vestra Europa haft, om detta bålverk emot Rysslands inkräktningar förblifvit upprätt. Europas fred hade då varit tryggad genom den önskvärdaste af alla garantier: Rysslands vanmakt.? Och i betraktande af den bitterhet, som Rysslands kejsare, denne store agitator för kontrarevolutionära korståg, hyste mot britiska kabinettet, beklagade hr Walewski att Julimonarkien icke förstod begagna sig deraf, och han betecknade sålunda dess motiver: Det var derföre, att Tuillerikabinettet icke upphört att nära det fåvitska hopp att kunna Sshuita fred med de nordiska makterna. Förgäfves gåfvo händelserna en oupphörlig dementi åt dess naiva illusioner. Hvilka frukter skördade emellertid Frankrike af denna dubbla politik? Det aflägsnade sig från den engelska alliansen, utan att i sjeltva verket närma sig en sådan med de nordiska makterna. Det blottställde sig för att förlora den ena utan att vinna den andra. Alla de eftergifter, som gjordes för de absolutistiska hofven förminskade ej i den ringaste mån dessas illvilja. Greifve Walewski yttrade slutligen: ?Man måste slutligen utgå från en orubblig princip: den nemligen, att det icke gifves några andra beständande allianser än dem som äro grundade på ömsesidiga intressen. I politiken är det få som man lyckas narra; ätminstone räcker det icke länge. Om man vill ha allians med England, så måste mun vilja det öppet, fullständigt och uppriktigt; man måste sätta åsido denna nationella afundsjuka, som ej längre tillhör vårt tidehvarf, och framför allt får man icke på samma gång man hjertligt räcker handen till venster, sträcka den i hemlighet ät höger; man måste ej förråda en öppen och förklarad vänskap för en hemlig och mer än tvifvelaktig. Engelska alliansen utgör icke blott den mest verkliga garantien för det nationella oberoendet, för den valda dynastien, utan den är ock, jag tvekar ej att uttala det, en garanti för Frankrikes frihet. Framför allt är det af vigt, att de fria regeringarne närma sig och fast sluta sig tillsammans; att de räcka en bjelpsam hand åt hvar och en nation, som strätvar att organisera sig enligt en med deras egen likartad princip, för att sålunda emot de absolutistiska makternas liga uppställa vestmakternas oförstörbara förbund. Att regeringen, städse äflande att förtjena de gamla dynastiernas bevågenhet, låter sig förledas af ryska diplomatiens lockelser, förvånar oss alldeles icke; men den nationella oppositionen bör protestera, bör försvara ul det yttersta de på principer grundade alliansernas heliga sak, och den får aldrig glömma, att engelska alliansen har blifvit den demokratiska maktens palladium inom Europa.? Så uppskattade grefve Walewski med rätta konung Ludvig Filips politik i hans förhållanden till England. (Forts.) Fedrelandet? uttalar i en ledande artikel mycken harm och förtrytelse deröfver, att Danmarl hkblfvit Am unnadrafvet med