Aftonbladet – 13 april 1864, sida 2

fienden till skydd och betäckning. Finns der hus, så bränner man upp dem; stå der träd fäller man ned dem; fins der banade vägar, så rifver man upp dem. Danskarne ha ej velat göra någonting sådant, hvarken framför Dannevirke, hvarest åtskilliga byars uppbrännande skulle ha skadat de allierade i hög grad, ej heller framför Mysunde, hvilket skulle ha jagat preussiska artilleriet ur dess skydd, ej heller utanför Fredericia, der man hvarken hade bort lemna hus eller träd qvar. Danskarne svara: vi skola strida mot tyskarne men icke förstöra våra egna landsmäns egodelar; derigenom komma vi väl kanhända att lida litet mera, men vi hafva åtminstone icke gjort något orätt. Detta svar är visserligen mycket vackert, det vittnar om ett ridderligt tänkesätt, men det är icke att föra krig. Hvad har denna danskarnes högsinthet gagnat till? Husen som de skonat hafva de allierade tagit i besittning och begagnat eller bränt, allt som det passat dem bäst; träden hafva de huggit ned der det varit behöfligt och äfven der det icke tjenat till någonting. Jag svarade den högtstående person som hade meddelat mig sina ädla tänkesätt: vi ha i mitt land ett ordspråk som säger att det är bättre.att slå ihjäl den lede fienden än att låta slå ihjäl sig af honom. Ni har rätt, fick jag till svar, men våra officerare förstå sig icke på att använda våld annat än på valplatsen. Desto värre, genmälte jag, ty i ett sådant krig som detta borde de aldrig skänka fienden en enda minuts ro.? Samme korrespondent berättar följande om en fransk officer, hvilken tog nejden omkring Fredericia i betraktande stående på en af dess bastioner med en dansk ingeniörofficer. I kanten af en präktig bokskog varseblef han några preussiska skiltvakter. Se der?, sade han till ingeniörmajoren, der stå skiltvakter; det måtte finnas en fältvakt i granskapet.? Det kan nog hända?, svarade majoren. Jag håller vad om att huset som synes derborta är fullt af fiender?, återtog fransmannen. Se, det röker ur skorstenen, invånarne äro borta, således måste röken komma från en eld som de fientliga soldaterna ha gjort upp.? Herre Gud; låt dem göra eld; de stackars satarne kunna också behöfva värma sig4, svarade dansken. ?Menm ni borde ändå skicka dem en helsning. Vi ha ju kanonen strax bredvid oss; om ni skickar en kula dit så komma soldaterna ut och ni kan då bedöma fältvaktens vigt, oberäknadt att ni kanhända med detsamma minskar antalet af edra fiender.? ?Ja, men nu göra de der menniskorna ju icke någon skada alls?, svarade majoren; låt dem vara i fred; vi få tid nog att skjuta ihjäl folk när striden börjar på allvar.? Berlingske Tidendes korrespondent skrifver från Dyppel den 6 dennes: Fienden har nu ej längre någon ro i sig. Nästan hvarje dag hör man skjutas deruti i förpostkedjan, och på samma sätt både om natten mellan den 3:dje och 4:de samt mellan den 5:te och 6:te. Natten mellan den 3:e och 4:e oroade oss fienden genom att under hurrarop storma fram med en eller par mindre afdelningar, och sände en hel hop kulor in öfver vår position, ty natten var allt för mörk, att han kunde skjuta med någon slags säkerhet. Fienden oroade oss både om aftonen, då det hade blifvit fullkomligt mörkt, oeh emot kl..3 på natten. Man har icke sett något resultat af allt detta, och det synes således hufvudsakligen hafva skett endast för att allarmera — för att uttrötta oss. Om ock vår arme måste ständigt vara beredd på att möta angrepp, samt alltid gifva akt på allt hvad som kan tyda deruppå, så är den dock numera allt för krigsvan att bry sig om hurrarop och allarmeringar genom obetydliga afdelningar. Man blir för van att göra skilnad emellan skämt och allvar Tör att så lätt låta narra sig. I natt var som sagdt är någonting på färde. Fienden trängde på utan för en del af centern, och kastade vår vedettkedja ut Lur skyttgrafvarne (små i marken ingräfda fördjupningar, hvari de ytterst mot fienden utställda poster finna skydd, och äro något helt annat än löpgrafvarne, äro afsedda att skydda fäktande trupper för längre eller kortare tid). Denna manöver utförde fienden för alt uppkasta löpgrafvar på de ställen, der skyttgratvarne äro. Han arbetade nu några timmar med hacka och spade, men till ingen nytta, emedan han i laggt yhingen åter mäste lemna terrängen, enär han der var alltför mycket utsatt för vår eld. Fienden vann således härmed ingenting annat än att få ha gräft några gropar, hvilka af oss skyndsamt äter igenfylldes. Han fick några döda och sårade, och förskaffade äfven oss några döda och sårade. Premierlöjtnant Ravn och sekundlöjtnant Jensen at 5:e regementet lära befinna sig bland de sårade samt ytterligare en tredje officer. Natten var klar och stilla, men ytterst kall och utan månljus. Fienden sköt nästan intet ifrån Broagerbatterierna, och ej heller i går har man sändt oss särdeles många granater från dessa batterier, under det deremot ifrån våra skansar det har skjutits rätt lifligt efter den på sina batterier utanför centern arbetande fienden. Stämningen häruppe är förträfflig. Man önskar ingentig hellre än att preussarne mLHA Aa tan då a Hä RRAR AMA