Aftonbladet – 13 april 1864, sida 2

fylla. Vincenzo saknar retelsen af en regelbunden med hans natur och vanor öfverensstämmande sysselsättning, saknar till. fredsställandet af ett bland hans själs behof — att få utveckla sigien viss riktning. Han döljer sin hemlighet så försigtigt som om det vore det mest dödande gift — döljer den för sin hustru, för sina bästa vänner, ja, skulle gerna v dölja den för sig sjelf. Aldrig går öfver hans läppar ett ord, som den mest misstänksamma ömtålighet skulle kunna tolka såsom saknad eller sviken förhoppning. Se honom en afton sittande med lilla Rosa i sitt knä, glad och språksam. Gif akt på den hjertliga mildheten i hans tonfall så ofta han talar till sin hustru, som på soffan midt emot vyssjar till sömns i sitt sköte lille Urbano, som knappt är fyra månader gammal. Major del Palmetto och möjligen äfven den nye kyrkoherden (don Pio har, Gud vare lofvad, lemnat orten och efterträdts af en tolerant, äldre prestman, som handlar i enlighet med satsen, lefva och låta lefvat — del Palmetto och den nye: kyrkoherden bidraga, medan de smutta på sitt te, med sin andel af nyheter och gladt samspråk. Om det finnes en lycklig menniska under solen, skulle man kunna svära på att denna menniska är Vincenzo Candia. Men se honom utan masque — se honom ensam i hans arbetsrum eller under en enslig promenad på terrassen sent-en afton — och er uppfattning af hans lycka skall bli sorgligt förändrad. Ur den nedslagna hållningen, ur de oroliga ögonen, framtittar hans hemlighet — trötthet, ledsnad. Denua gamla fiendes anfall, som äro täta och häftiga under vintermånaderna, aftaga något under den vackra årstiden, särdeles under de tre månader som del. Palmetitos regelbundet tillbringa på borgen; men de upphöra aldrig helt och hållet. Behöfva vi väl säga att Rosa ej låter föra sig bakom ljuset af hennes mans välvilliga föreställning? Afven om hön icke hade detta slags divination som verklig ömhet skänker,