Aftonbladet – 13 april 1864, sida 2

äfven om hon icke hade hört hans brutna ord under sömnen, skulle hon doek hafva läst hans hemlighet i det förtidiga utseende af ålderstigenhet, som kommit ölver honom under de sista tvenne åren. Vincenzo ser vid trettiotvå år ut som en man om fyrtiofem; hans hår faller af, och hans skägg är alldeles gråsprängdt. Rosa känner ganska väl hvad som fattas honom — vet att allt sammans är hennes eget verk — och känner sig tyvärr maktlös att åstadkomma någon förändring till det bättre; ty hans beslut att icke lefva skild från sin familj är oryggligt. Hon vet det allt för väl; men följa honom till Turin, det kan hon icke — hennes samvete förbjuder henne det, och icke ens för sin man kan hon sätta sin själ i ft Ingenting återstår för henne utan att a sina tårar och — se glad och lycklig ut. Och sålunda sitta de, ansigte mot ansigte, en hvar spelande en roll för den andras bästa, envar låtsande att icke veta att den andra gör detsamma. Huru bedröfligt att tio års sammanlefnad och pröfningar sålunda endast skulle föra till .ett sken i stället för en verklighet! Gifve Gud att åtminstone Candias fall vore det enda i sin väg! Men så är det tyvärr icke; det finnes knappast någon vrå i Italien, som icke är i stånd att uppvisa dylika och ännu värre. Gud allena äljer antalet af de familjer hvilkas husliga frid för år tillbaka varit svårt skadad, eller helt och hållet lidit skeppsbrott på samma Kippor som visade sig så olycksbringande lör Vincenzo. . SLUT.