Aftonbladet – 12 april 1864, sida 3

illt i sitt bref. Denna yar också onckligen den enda förståndiga under de för handen varande förhållandena, och Vincenzo, som nu kände sig lugnad i afseende på sin hustru och nöjd öfrer att hennes närvarande korta pröfning ej öfversteg hennes krafter, kunde icke annat än erkänna det sunda deruti.f Kort sogdt, signora Candia hade den trösten att den följande dagen sända sin man tillbaka till hans sysselsättningar, visserligen sorgsen — ty huru skulle han väl kunna vara annpt? -— men temligen lugn och hjertligt tacksam för att hon hade sparat honom striden mellan hans. pligt mot henne och den mot hans vördade gynnare. Huru mycket enslighetea i hans hem i Turin först tyngde på Vincenzo, stred han: dock tappert eniot sin nedslagenhet: och iör all hjelpa honom göra det kommo snart dessa underbara händelser, som öppnades med Garibaldis landstigning vid Marsala och slöts med proklamationen af konungariket Italien. Bvärdets arbete uteslöt icke arbetet med pennan, och Vincenzo hade ingen rast hvarken natt eller dag. Men huru brådtom han än hade, huru vigtigt hans arbeige än var, tittade dock alltid från papperet framför honom bilden af hans hustru och barn, sittande långt borta, ensamma och sorgsna. och en suck arbetade siz upp ur hans bröst. Asynen af dessa älskade föremål, han aldrig försummade att besöka om söndagorne, hade alltid den verkan att sända honom nedslagen tiiibaka till staden. Detta var emellertid ännu endast. flygtiga intryck. Vincenzo lefåe allt för mycket med i strömmen af lefvunde pch upphetsande händelser, var allt för mycket upptagen, för att länge kunna fördjupa sig j melankoliska grubblerier.