Aftonbladet – 12 april 1864, sida 3

Landshöfdingen och länslasarettet I Ealmar. , Porta. från frodagsbladet. I klagoskriften förekommer härefter en berittelse hurn jag skulle hafva, efter vttradt klander emot klagandens egenmiiktiga ande att å lasarettet intaga flera patienter än det fastställda igantalet medgaf. hvarigenom lasarettet ädragits en betänklig skuld, förklarat mig föranlåten att deremot för kraftiga åtgärder. Denna berättelse är dels ofullständig. dels oriktig. Böran af mitt yttrande i denna fråga är ordagrannt intagen i det bilagda protokollet, der orden lyda sölunda: Hr ordföranden tillkännagaf sig vilj fästa direktionens uppmärksamhet derp m de åa lasarettsatdelningen intagne sjuke till antalet betydligt öfversteg det faställda antalet sjuksängar. och att, oaktadt deremot gjorda påminneiser, berörde förhållande fortfor. hvaraf uppstod den Äh att lasarettet, som sa än. medel till underhåll af ett ökadt antal sjuksängar. bibehölls i en permanent skuldsättning; och föreslog hr ordföranden i anledning deraf, att direktionen ville från lasarettsläkaren hr doktor Karlberg. återtaga det uppdrag, som direktionen (sednast) den 7 Februari 1862 honom meddelat, att, med noggrannt iakttagande af illande föreskrifier, bestimma om sjukas intagning å lasarettet. Under den diskussion, hvartill denna framställning föranledde, yttrade jag vidare. att den egenmiktighet och det trots emot gällande instruktion och direktionens föreskrifter. som klaganden låtit komma sig till last och hvarmed han, utan afseende å gjorda paminsyntes hade haft till följd igen fortsatt skuldsättning, hvilken förtt direktionen i den obehagliga belägenhet, att hvarje år inför linets deputerade nödgas påtaga g. att genom ett lagstridigt förfarings hafva skuldsatt lasarettsinrättningen och derföre anhålla, att öfverskottet af kurhusmedlen, som hade kunnat och I ansläs till en med laglig ordning öfverenstämmande tillökning i sjuksängars nntal. i stället måtte af gunst och nåd få andas till betäckande af en obehörigen åsamad skuld., att det för mig hade känts ytterst motbjudande att årligen efter klagandens anställning såsom lasarettsläkare hafva nödgats inför länets deputerade framlägga ett dylikt för