Aftonbladet – 12 april 1864, sida 2

Det åter förlåta mig rättelser om dina båda Rosa står mig nu endast att be dig den smärta jag förorsakat dig... jag i et, mycket ledsen deröfver, men jag kan inte begripa det. Det är i alla händelser endast en skilsmessa för en tid. Sa kerna kunna inte länge fortgå på detta sät mellan kungen och hans helighet — nagon uppgörelse mäste förr eller sednare komme till ständ — åtminstone hoppas jag det — gör inte du så också? Farväl! Huru bedröf. att det skulle komma derhän! Vi vord ig så lyckliga tillsammans — men jag får inte knota. Gud välsigne dig, min älskade man, och var öfverlygad att jag städse förblifver i din ömt tillgifna hustru. Rosa.? st papperet här och så har älven P. S. Lilla Rosa har der det runda märket är jag: Ännu en gång, farväl! Vincenzo var lika litet beredd på denna sorgliga underrättelse, som sjömannen, hyilken för natten har kastat ankar i en stilla hamn, är beredd på att finna sig ute på hafvet midt uti en förfärlig storm. Hun hade under de sista ire månoderna icke haft ens den mest uflägsna aning om att det gamla halft förgälna spöke, som länge hade plägat bans äktenskapliga lif. åter skulle stiga upp och ställa sig mellan honom och mwans hustru. Och dock var det här nu, mera hotande än någonsin! Vincenzo var illdeles förbryllad. Han lade sitt hufvud red på sk ordet framför sig, faltade om mmnibgarne med båda händerna och försökte ut sumla sina tonkar. Efter en stund tog han åter upp brefvet ör att läsa om det. Några strofer deruti, om han vid första genomläsningen knapast hade gifvit akt på, rörde honom nu nda i hjertet: spår på papperet efter (8