Aftonbladet – 12 april 1864, sida 2

En svensk uppfinning af vigt i sanitärt hänseende. Rör al bly äro till ledning af rinnande och lufiformiga ämnen så lätt anbringade, så varaktiga och så föga kostsamma, alt man ej kan undra öfver deras dagligen tilltagande bruk. Tyvärr hafva de begynnt användas älven der de aldrig borde finnas: man ser dem nyttjas till ledning a icke blott mäsk och vört, utan äfven af öl, svagdric!:a, sodavatfen, vin, bränvin 0. s. v., oaktadt hvar och en numera vet, eller borde veta, alt blyet upplöses af dessa vätskor och bildar de vadligaste gifter: så mycket vådlisure, som deras på detta vis åstadkomna verkningar sällan röja sig genast (i hvilket fall de kunde undanrödjas genom tjenliga motgifter), utan i stället grundlägga lår variga sjukdomar, kroniska åkommor, Nligen förvärrade genom fortsatt påspädning med samma giftblandningar, tills de slutligen enväldigt beherrska hela den bedrölliga återstoden af en genom grymma plågor förkortad lifstid. Man har trott alt blyrör skulle kunna utan fara för helsan nyttjas åtminstone till ledning af vatten, och man har derföre ej draoit i betänkande utt genom dem hemta från städernas allmänna vattenledningar det dagliga vattenbeholvet för bryggerier, bagerier, illare, kök, boningshus 0. s. v.; men nyen i England officielt anställda undersökningar hafva ådagalagt, att den kolsyra och de sma inblandningar af salter, som rätlas i källvatten, förmå upplösa blyet och sålunda smitta vattnet med ett långsamt förderfvande smyggift. För att kunna draga fördel af blyrörens roda egenskaper utan utt blottställas för de skadliga, har man slutligen fö kt att förenna dem invändigt. Man har härvid kunrat åberopa den allmänt bekanta varaktigeten hos de förteunade blyfolier.