Aftonbladet – 6 april 1864, sida 3

Pen absoluta armeå-sauveringsprincipen. Till Redaktionen af Aftonbladet! Som det icke var vår afsigt med våra erinringar i tisdagens Aftonblad, mot J. A. H:s uppfattning af Dannevirkeställningens vigt, att utmana författaren i Posttidningen till en diskussion i den frågan, utan endast att uttrycka vär farhåga öfver, att enahanda uppfattning skall komma att göra sig gällande, då vårt eget land em dag skall värna Nå sjelfständighet, och deremot på förhand inlägga vår allvarliga reservation, — så hade vi ingen orsak att supplicera Posttidningen om införande af våra reflexioner, och känna icke heller mycken håg att upptaga och besvara de nu, uti en til Aftonbladet för torsdagen insänd artikel, mot oss riktade påminnelser och spörjsmål, uti hvilka författaren fått tillfälle att inför en större publik upprepa sina åsigter om nödvändigheten af Dannevirkes uppgifvande utan strid. Vianse oss nemligen, i vårt förra anförande, hafva redan till fullo besvarat alla dessa påminnelser, i hvad de icke af redaktionen af Aftonbladet på samma gång blilvit vederlagda, eller af händelserna, i simom tid, skola komma att vederläggas; och vi hysa icke det förmätna hopp att kunna omvända vår motståndare. Vi känna oss dessutom i någon mån lugnade af förklaringen, att, när det gäller våra egna utanvärn, det icke, såsom absolut regel, skall komma i fråga att utan svärdssleg, gifva dem till spillo, och af medgifvandet, att dock tillfällen kunna inträffa, då armen bör vågas, med fara att uppoffras; ehuru J. A. H. icke kan förstå hvarföre detta offer bort åligga danska armån vid Dannevirke, och just på dagen den 6 Februari. För att förtydliga vårt yttrande i detta fall, och utveckla vår orubbade mening i några andra afseenden, vilja vi yttra några ord i största möjliga korthet, och så uppriktigt och ärligt som möjligt, ehuru tröligen icke i den ordning, och på det sätt, som kan tillfredsställa vår motständare. Våra betraktelser, eom icke inläto sig på frågan, huruvida danska folkets demokratiska författning kunde utgöra en eggelse för militärbefälet att utföra det värf dem ålåg, till detta folks belåtenhet, eller huruvida deras uppdrag kunde kännas tyngre, derföre att konungen behöft hela 48 timmars betänketid, för att besluta sig, om han borde svärja sitt folks fana, eller gå sina fienders önskningar i det afseendet till mötes, — och som icke bestridde påståendet om reträttvägens allvarsamma blottställande, genom tourneringen öfver Slien vid Cappeln, — gingo helt enkelt ut derpå, att det varit armens ära värdigare, och med nationens fördel mera öfverensstämmande, att slåss vid Dannevirke, i stället att rymma sin kos utan strid. Vi antogo ock med det värsta om kunnat hända, att armen verkligen blifvit både afskuren och upprifven, och vi förmerade, att. Danmarks sak dervid icke skulle törlorat mera, än den i alla fall kommer att förlora, ehuru armön denna gången räddade sig.