Aftonbladet – 6 april 1864, sida 3

utan ringaste manspillan samt, jJemtie ImMvande uppmuntran, hyllning och understöd från de sina, ofta tillvinner sig sympatier och moraliska fördelar inom sjelfva det land han så lätt ockuperat. Reträtten är ett lutande plan, hvarpå, utan egen medverkan, man glider allt djupare utföre, ju längre man häller på med den retrograda rörelsen, och nedanför hvilket, om man en gång hejdas af händelsen eller egna ansträngningar, man sällan eller aldrig lyckas att arbeta sig uppför igen. Det är åtminstoae sällsynt att man gör några storverk under det älttåget, allraminst som fienden, öfvermodig och ifrig att fullfölja sina framgångar, all: tid behåller initiativet. Det är af dessa moraliska skäl, som klokheten bjuder att, innan man ger sig af, åtminstone tillfoga fienden all den förlust, som är möjlig. Att denna reträtternas allmänna prägel haft sina undantag under Gustaf Adolis Turennes och Fredrik den stores fälttåg på Tysklands allmänningsmark, der fienden ansåg sig lika hemmastadd, som dessa fältherrar sjelfva, och der manöverskickligheten kunde uppväga månget moraliskt afbräck, och der man icke alltid hade sin reträttlinie åt samma väderstreck der eget land vår beläget, derom är icke fråga. Inom eget land, i ett försvarskrig, finnas deremot nästan inga exempel på annan, än den bedröfliga utgång på reträtterna, som vi ofvan skildrat, särdeles då fälttågen, så att säga, blifvit öppnade med detta slags rörelser. Vi skulle, ur vår egen krigshistoria, kunna till trötthet upprepa bevis härpå. Danska folket besitter en ovanlig seghet och uthållighet i motgången, och ombyte af befälharvare kan ästadkomma otroligt mycket; men det är mer att önska än att hoppas, att missödet vid Dannevirke skall mera kunna fullständigt repareras. J. A. H. har ju sjelf haft all möda ospard att söka förbereda oss på Dyppelställningens fall. J. A. ts fråga hvarföre just Dannevirke borde försvaras, äfven med de största uppoffringar, bevisar huru illa författaren uppfattat denna ställnings betydelse. Vi skola emellertid svara: Emedan Slesvig skulle försvaras, icke det egentliga Danmark, som fienden förklarat sig ej vilja anfalla, och hvars försvar, åtminstone då, var en affaire posterieure; emedan Dannevirke låg helt nära Eidergränsen, och var en nyckel, om också ej absolut hållbar, till Slesvig; emedan, om armån lemnade Dannevirke, och drog sig till Dyppel, den väl kunde försvara sig sjelf, möjligen också Als, men icke mera Slesvig, som sedan låg öppet ända till Jutlands gräns och ändå längre; emedan här allt var beredt, att så dyrt som möjligt låta fienden köpa passacen; emedan här allt var, eller åtminstone borde varit beredt för den bakom liggande besättningens behof och beqvämlighet, med staden Hlesvig i ein center, och emedan denna besättning här var hemmastadd och kände sin terräng, samt emedan denna ställning ännu, innan skansarnes kanoner hunnit förnaglas, aldrig upphört att gifva tyskarne en hög rad af respekt; emedan armån var beredd till striden här på lif och död, och brann af lust att här kämpa ut kampen; emedan det här gällde att visa hvartill armn dugde i den första allvarsamma dusten med inkräktarne; emedan det här icke allenast gällde armens ära, utan Danmarks hela hopp; emedan öfvergifvandet af denna ställning utan strid måste i visa mån blifva afgörande för hela krigets gång; emedan det kunde förutses, att ett annat förfarande kunde väcka den oerhördaste förbittring och derpå följande nedstämning i Danmark och bestörtning i hela Europa, som också icke uteblef; emedan, när man vill försvara sitt hus, man bör möta fienden i portgången, och icke, såsom Sverges märkvärdiga, men ännu oförsökta försvarstaktik på sednare tider bjuder, uti sängkammaren, hvarest, trotts denna taktiks beräkning på, att fiendens långa operationslinie utmattat honom, under det den egna motståndsförmågan fördubblats, det i verkligheten alltid skall bli tvärtom, och hvarest sedan det kommit så långt, endast återstår att underskrifva fredsvilkoren, eller emottaga nådestöten. Öfvergifvandet af Tavastehus, ehuru bj förberedt till strid, afgjorde Sveaborgs fal och Finlands förlust, hvarom förkänslan redan då nedstämde nationen och förlamade dess försvarsförmåga, 1 det misströstan grep omkring sig, och hvarefter redan då Finlands afträdande uppställdes af Ryssland såsom priset för freden. Armen kunde vä under den följande kampagnen skära blodiga lagrar, under fåfänga ansträngningar att återvinna den mark, man nyss förut utan svärdslag öfvergifvit; men Finland var förloradt, och fredsvilkoren blefvo icke mildare, än om man äfven blifvit slagen vid Tavastehus. Klingspor blef fältmarskalk, och Cronstedt dömdes som förrädare, ehuru, om den förre vågat slåss vid Tavastehus, der han stod lika stark som fienden, och segrat eller uppehållit sina förföljare, den sednare troligen aldrig ingått den ryktbara konventionen af den 6 April. Om man med ordet förräderi menar ett svikande af sin pligt, mot bättre vetande och för slem vinning, så är det nästan bevisligt, att Cronstedt, som dog i armod, icke var förrädare mera ön Klingspor och de Meza? Alla tre hafva de handlat af öfvertygelse om att handlingssättet föreskrefs af nödindighetsskäl, i förutfattad tro på fiendens öfverlägsenhet och sin egen ställnings svaghet, innan sådant var pröfvadt, och af farhågor att utan ändamål blottställa sin trupp. Men i sådan förblindelse och sådana beBrenp om hvad nödvändighet och klokhet bjödo, hafva de svikit sig sjelfva, sin arme och sitt land, i det de icke motsvarat det dem lemnade förtroende. Om någon kunde ursäktas, vore det måhända den, som i sin öfvergifna och instängda borg, utan andra meddelanden från hären och från sitt land, än genom fiendens falska tidningar, påtryckt af sin bestuckna omoifning, icke såg sig i stånd att rädda en enda man, när platsen, enligt hans antaganden, ovilkorligen borde falla. Vi kunna förklara äfven möjligheten af de Mezas handlingssält, ty kringhvärfd al faror, och sannolikheter och möjligheter för och mot, och lunnann alt ntan unnclaf fatta Ått haclyt