Aftonbladet – 6 april 1864, sida 2

rona; eller vill det — och detta är måända sannolikast — låtsande sig vara mycet ädelmodigt och ha mycken aktning för 552 års Loudonstraktat och Integriteten?, etta så ofta missbrukade ord, låta tillsidare ett dylikt särskildt Slesvig-Holstein yrblifva i personalunion med konungariket janmark, i den vissa förväntning, att det ske skall töfva länge förrän ett gynnsamt lifälle erbjuder sig att bryta personalnionens sköra band och draga bHlesvigfolstein helt ech hållet in i Tyskland. ;egee dessa lösningar äro lika förderfliga ör Danmark, lika tillintetgörande för dess ramtid. — Inskjuter sig Tyskland genom lesvig mellan de danska öarne och ända pp till Jutlands värnlösa gräns, då är det te med Danmark. Detta behöfver ej nåra bevis. Jutland och öarne skulle gå amma väg som Slesvig. När Kiel blir en sk eller preussisk örlogshamn, så är väen ej läng till de danska öarne; en större ler mindre örlogsflotta har i våra dagar j blifvit annat än en penningfråga, och Preussen skulle väl, när det gällde något igtigt, ha råd att skaffa sig en tillräckligt tor flotta. Den andra planen, ett Slesviglolstein i personalunion med konungariket )anmark, söker anbefalla sig dermed, att len i formen bevarar integriteten. Detta ord nes utölva en magisk verkan på vissa tatsmän, som gilva sig min af att vara Danmarks vänner, men hvilka tro sig uti letta ord ha fuvnit ett medel att slippa emna Danmark den aktiva hjelp, som man ;tter allt hvad com föregått verkligen var ippfordrad till att gifva. Om blott inteyriteten bevaras, så är efter deras mening lt godt och väl. Integritet är ett tomt och tvetydigt, bländande och förvirrande ord. Visserligen gilves det en integritet hvilken äfven danska folket vill ha häfdad och bevarad; det fordrar äfven, att alla de landsdelar, som höra under danska kronan, skola odelade förblifva under densamma. Men danska folket vill icke en integritet, som med sin ordalydelse endast betäcker och kastar en slöja öfver danska rikets styckande, och detta gör oemotsägligen en integritet, som är förbunden med upprättandet af ett Slesvig-Holstein i personalunion med konungariket Danmark. Så snart som Slesvig skiljes ifrån Danmark och förenas med det tyska förbundslandet Holstein, och detta Slesvig-Holstein får en egen representation, krigsmakt och finanser, eller äfven om söndringen från konungariket blefve mindre skarp, men BSlesvtg likväl skiljes derifrån och förenas med det tyska förbundslandet Holstein, skulle Danmark, till och med under den tid som unionslandet ännu hölle ihop, vara förlamadt och slaget med vanmakt. Danmark skulle då icke längre kunna vara en sjelfständig stat; det blefve nödvändigt en preussisk-österrikisk vasallstat, och statsmännen i Köpenhamn skulle komma att som dockor dansa efter den melodi, som spelades upp i Berlin eller Wien. Men, som sagdt är, det skulle ej räcka länge innan sjeltva unionsbandet bruste, och då skulle de nyss skildrade förhållanden inträda. Derföre ehvad Danmark genast sönderstyckas genom Slesvigs dragande till Tyskland eller styckningen under tiden beslöjas med ordet integritet? så är Danmark förloradt, och derföre vill danska folket med samma kraft kämpa både mot det ena och det andra af dessa vilkor. Danska folket bör och vill till det yttersta kämpa för sin tillvaro såsom sjeltständig nation, vill derföre spänna hvarje muskel, vill offra gods, lif och blod. Skall det dock till sist, i trots af alla sina ansträngningar, utstrykas från listan af sjelfständiga nationer, skoll det erbjuda nutidens Europa skådespelet af ett nytt Polen, så vill det dock falla med ära och vid sin undergång lemna sin tusenåriga historia efter sig obefläckad. Men vill ej Europa, alt vår tid skall besudlas med äterupprepandet af ett nidingsdåd, hvilket alla fördöma, då är det hög tid att man kommer det härdt ansatta folket till hjelp. Vi ha här endast i största korthet framställt hvad som är tvistefrågans kärnpunkt hvad Tyskland vill och eftertraktar, hva Danmark icke vill och icke kan inrymma, utan att besegla sitt eget tillintetgörande. Men det göres icke heller behof at någon vidlyftig redogörelse; ty Europas folk hafva allaredan fällt sin dom. De ha med instinktlik säkerhet uppfattat ett stort faktum, och derefter dömt. Och det är det faktum, att ett folk på två millioner kämpar på lif eller död med sextio eller än flera millioner. Man har insett, att de få icke skulle så hårdnackadt kämpa emot de många, ifall de icke stärktes af medvetandet om en rätt, som kan göras klar inför hela verlden, och ifall det icke gällde de högsta och dyrbaraste intressen, äran, tillvaron, framtiden. Men det är en sida af striden, som ännu nästan icke alls kunnat tränga fram till Europas kunskap, och som derföre förtjenar att man dervid något dröjer: det är det sätt, hvaruppå Preussen och Österrike fara fram vid krigets förande, och det system, som de följa vid behandlingen af de länder, hvilka de tagit i besittning. Enligt de grundsatser, som i våra dagar SSE eSATA TENNESSEE ————— r verklisen värdt att se — fullt som ett