Aftonbladet – 6 april 1864, sida 2

je tyska stormakternas beteende mot Danmark. Vi meddela här nedan följande från farsföreningen i Danmark utgångna menorandum till Europas folk rörande de tyka stormakternas förfaringssätt Sedan Tyskland och särskildt Preussen i ju år användt diplomatiens alla medel och mviägar, understödda genom hela massan f den tryckning, som stora och mäktiga ationer kunna utöfva på mindre och svare, för att tvinga Danmark till att ordna in författning på elt sådant sätt, att fö undsförsamlingen i Frankfurt eller rättare agdt ministeren i Berlin, hädanefter blefve len som dikterade lagar för Danmark, betämde om dess inre styrelse och yttre poiu , har det omsider, då de hittills annda medlen icke slogo an, afkastat maken ogh gripit till vapen. Ty danska folct var oläraktigt, det ville icke låta göral. itt land till en preussisk vasallstat, det ville icke stå förödmjukadt inför Kuropa, örbannadt af sina barn och efterkommande senom att uppgifva den sjellständighet, som dess fäder i mer än tusen år, ofta unler de härdaste strider och pröfningar, rade häfdat. Danska folket var beslutet ut i denna punkt icke ge efter något eller så in på ackord. Tysklands tvenne stornakter satte sig nu i rörelse för att lära Danmark att lyda. Sextio eller ännu flera millioner tyskar skulle tvinga två millioner lanskar alt böja nacken och taga på sig oket. Detta är anledningen till det skådespel, som nu uppföres inför det förvånade sh uppbragta Kuropas ögon. Ett litet folk af åkerbrukare, sjömän och fiskare, impande på lif och död med tvenne af Buropas största militärmakter. Den falskhet och tvetydighet, som bejecknade Tysklands handlingssätt så länge som tvisten fördes med diplomatiens vapen, utmärkte ock i början dess militära uppträdande, för att sedermera blandas med en brutalitet i krigssättet, som i våra dagar är ovanlig. Först hette det, att Tyskland blott ville göra exekution i förbundslandet Holstein och besätta landet för att värna om dess förment kränkta rättigheter. Exekutionen egde rum; men omedelbart efter förbundstrupperna följde en pretendent, hvilken under de tyska bajonetternas skydd utropades till hertig i Holstein. Den tyska förbundsexekutionen blef alltså en revolution, hvarigenom den laglige laudsherrens makt öfverändakastades och hans rätt trampades under fötterna. Derpå kom ordningen till Slesvig. Tyskland ville alldeles icke — så hette det i början — göra några eröfringar, det ville blott taga Slesvig i pant såsom en garanti för upptyllandet al vissa förpligtelser, som man påstod Danmark haiva iklädt sig emot Tyskland. Men det varade icke länge förrän det åter visade sig hvilken motsats det är emellan Tysklands ord och dess handlingar. Panttagandet förvandlades snart till en eröfring, och en sådan, som tillvägabragtes på ett ganska egendomligt sätt, nemligen genom att klippa itu hvarje band, som fästade Slesvig vid Danmarks rike, genom att planmessigt undertrycka allt som var danskt och göra det tyska elementet ensamt gällande, så att Slesvig innan kort kunde framstå som ett i det yttre fullkomligt germaniseradt land. Sedan det hade gått så till i Holstein och Slesvig, så tog Tyskland det tredje steget på sin krokiga bana: det angrep Jutland, änskönt man efter dess föregående hållning och ord ej hade anledning att vänta, att det skulle anfalla denna provins. Det öfversvämmade landet, ntsög det och misshandlade dess fredliga invänare. Men hvarföre fortsätter Danmark en strid, som ögonskenligen hopplös? Hvarföre ger det icke efter för öfvermaktep ohc tager emot en fred, sådan den än xan blifva? Att vika för så många kan välej dock va nägot så vanhedrande. Hå frågar ingen bland Europas högsinta nationer, hvilka när och fjerran, från Norl, Söder och Vester ha visat Danmarks kämpande folk ett deltagande och en hjertlig sympati, som ej kan annat än stärka modet och vidga hjertat. Men en sådan fråga kunde väl utgå från statsmän, som med ett kallt hjerta se en nation förblöda under kampen för sin rätt och sjelfständighet, och hvilka, helt och hållet främmande för deras egna folks känslor, blott söka efter en utväg alt slippa ifrån de förpligtelser, som de vid sin ära voro förpligtade att hålla, ja till och med traktatmessigt förbundna till att uppfylla. Svaret ligger för öppen dag. Danmark kan i sakens nuvarande ställning ej gifva efter, och detta icke blott för ärans skull, utan emedan det gäller dess tillvaro såsom sjelfständig stat. Tyskland, som alltid har svårt för att utan dubbelhet säga sin mening, har icke tydligen uttalat sitt slutliga mål. Men för att döma efter alla tecken, torde det kunna antagas som otvifvelaktigt, att Tyskland vill ett af följande tvenne ting: antingen genast sönderstycka Danmark genom att fränrycka detsamma landskapet Slesvig, som i mer än tusen år ända sedan riket stiftande utgjort en del af detta rike, förena Slesvig med det tyska förbundslandet Holstein, som hör under den danska kronan och öfverlåta detta Slesvig-Holstein till en annan hberrskare än den som bär Danmarks SS 5NIDJHG579-05O-zH5,sipFf rrrnrnmmdxdmmxc:a a on a