Aftonbladet – 5 april 1864, sida 4

VED MIPULUIR MM, SLR IUGTV BMIUV MI ND na premisserna. Enligt hans fulla öfvertygelse stode saken så, att Danmark icke kunde mista en tumsbredd land, utan att det en gång i historien skulle kunna påpekas såsom en förlust äfven för oss, och han kunde derför icke vara med om att uppställa vilkor, som, allt komme omkring, icke ens skulle väga något till vårt eget betryggande, utan som vore på en gång oförenliga och onyttiga och som under sakernas utveckling i hög grad kunde skada. Rektor Holmboe ville icke ha premisserna ininda. Storthinget har visserligen rättighet att ställa vilkor för sitt samtycke — något, som talaren för öfrigt är emot — men ett insändande af premisserna med majoritetens och minoritetens meningar är oklart; derigenom är ingen mening uttalad. Komiten vill lemna sitt samtycke, detta är det enda vigtiga. Aall var ense med Schweigaard uti, att man här är på ett okändt område, man insåg också, att Storthinget borde uttala sin mening. Denk. propositionen uppmanar oss blott att ställa Norge I samma ställning som Sverge i förhållande till konungen, men de, som. vilja hjelpa Danmark, böra kunna uttala detta. Är man emot den föreslagna formen, in ande, så tag en annan form, adress eller något dy Alliance fann talaren nödvändig, emedan vi utan den, skola förstöra oss sjelfva utan att hjelpa Danmark. Vi äro bättre rustade till defensiven än till ett utländskt krig, som fordrar mycket penningar, och af sådana ha vi litet, och detta förmår talaren att ska garantien i alliance, oaktadt hans lifliga änslor för Danmark, då ansvaret inför vårt eget land blir honom för stort. Schweigaard menade, att hvar och en nu borde uttala sig fullt ut; då skulle voteringen efteråt falla af sig sjelf såsom i allmänhet efter reglementet. Det skall väl bli majoritet för en af de särskilda meningarna om realiteten, hvarom icke, så finge man till slut afsända konklusionen ensam. Frågan om allianser är praktisk, den är en inledning till handling, och dess afpörande är nödvändig för dem, som äro af taarens mening. Frasen om en skandinavisk förening var deremot onödig; de, som hade föreslagit den, trodde väl ic att det skall bli allvarlig fråga om en förening med Danmark år 1864 eller 1865, icke i deras, icke i deras barns lifstid. De tro kanske, att en sådan förening aldrig skall bli af. men hvarföre då tala derom? Tanken på en allmän skandinavisk union tillhör framtiden, men den omfattas med kärlek icke allenast af det yngre slägtet, utan äfven af många bland de äldre: Denna tanke har ett naturligt ursprung. som stöder sig på vackra, goda, ja gudomliga skäl. Men nu förefinnes ingen anledning för Storthinget att yttra sig derom. Ingen må inbilla sin att man rundt omkring i landsorterna trodde, att det var fara för en union i detta ögonblick; dertill är vårt folk för klokt. Talaren var icke allenast emot det föreslagna uttalandet och fann det onödigt, utan han fann det hjertlöst, att då vi för det danska folket, som väntar vår ögonblickliga hjelp, tillstå vår ringa förmåga, tillägga sådana ord, som blott kunna såra dess känsla. Yttrandet skulle i alla händelser vara vanmäktigt, men var i det nuarande ögonblicket upprörande. Sverdrup. Komiten aflägsnar sig icke från den tanke, som ligger till grund för den kongl. propositionen; den hyser förtroende till regeringen och går likasom propositionen ut från nödvändigheten af allians, vare sig att det blir med England, eller England och Frankrike. Det första vilkoret proportion i stridskrafter, och detta passar bättre på Frankrike såsom stor landmakt — genom ett anfall af Frankrike skulle tyskarne strax tvingas att fördela sina krafter, och till och med beskyddet på hafvet kan Frankrike lemna lika väl som England; man må blott tänka på den franska marinens ofantliga utveckling på sednare tiden. Man må icke invända, att England skulle kunna uppträda mot en allians mellan Sverge och Norge och Frankrike — i detta fall blefve ingen allians af, derom äro propositionen och förslaget eniga. England måste i alla händelser vara med. Komitåns minoritets förslag är tydligt, betryggande och går icke för långt samt binder icke heller regeringen. Till och med om kriget kan tänkas bli lokalt och icke europeiskt, är allians nödvändig, vårt eget kabinetts yttranden gå ut härpå. Men sjelfva motståndarne medBm att stort skäl finnes att tro, att kriget lir europeiskt: derföre. går — om icke någonting annat — så blott och bart jäsningen i Tyskland i borgen, och då får man förutse detta och rätta sig derefter . Vi gå till mötes ett krig med Österrike, Preussen och det tyska förbundet, som icke äro upptagna annorstädes, utan kunna använda alla sina ofantliga stridskrafter mot oss; dertill kommer, att kriget med Danmark i hela Tyskland omfattas såsom en nationalsak, för hvilken det skall offra all sin kraft — kan då en allians med England vara nog? år 1848 förklarade konung Oscar, att Norge och Sverge blott med Englands och Rysslands bistånd kunde hjelpa Danmark, och då voro dock motståndarne Icke så starka, och Tyskland var ochigt; — nu äro vestmakterna våra naturliga bundsförvandter, och om förhållandena hade estaltat sig 1848 såsom nu, skulle konung Oscar ha fordrat vestmakternas bistånd för att hjelpa Danmark. Om det blir ett långvarigt krig, skall faran bli lika stor från Öster som från Söder: vi skulle komma i ett ständigt fiendtligt förhållande till Tyskland, som skulle för oss afskära hjelp från det hållet; derföre måste vi så mycket mera tillförsäkra oss en tillräcklig allians hos vestmakterna. Under ett lokalt krig i Danmark med England till bundsförvandt måste Tyskland uppbjuda hela sin kraft för att bevara sin ställning och sitt inflytande i Europa, hvari det skulle lida stort afbräck genom att nödgas gifva efter i den slesvigska frågan, och Engand skulle då icke sända en så stark expedition, att den tillsammans med de förenade rikenas skulle afgöra kriget genast; det skulle således Lli ett långvarigt krig, som skulle bli alldeles ruinerande för oss, eller också skulle England, för att bevara verldsfreden, tvinga Danmark till eftergifter. och detta skulle välicke motståndarne medverka till. Annorlunda skall förhållandet bli. om Frankrike går med: då skall kriget föras med afgörande kraft. Allt detta gäller ännu mera om ett europeiskt krig, och i längden kan detta icke undgås. Man kan då påstå att Frankrike i sådant fall skall gå med; detta är dock icke så säkert. Alliansen mellan England och de förenade rikena är en korsning af Frankrikes planer. och Frankrike låter icke sig medtagas såsom ett bihang; det skall framställa sina vilkor. och i uppgörelsen mellan stormakterna skola Sverge och Norge bli stjufbarn. Icke heller kan enigheten mellan Frankrike och England åberopas, ty denna har ofta visat sig mindre stark. Man har också sagt, att Tyskland icke skall kunna uthärda en lång blockad, men detta har äfven till en del förlorat. sin vigt genom de utbildade kommunikationsmedlen på fastlandet. Slutligen har man påstått att Sverges och Norges bistånd är öfverflödigt, då England och Frankrike gå med; detta är icke så: man må blott erinra sig den betydelse, som tillades Piemonts deltagande i Krimkriget. Komitån har i sitt förslag äfven fäst afseende vid tänkesättet i Sverge, hvilket, enligt högt stående och mot Danmark vänligt sinnade mäns utsago går ut på icke något krig utan allians. Schweigaard anmärkte, att minoritetens positiva vilkor inmehöllo ett förnekande af konklusionen; då kunde man lika så gerna säga rent ut nej i stället för ja med premisser, som menade nej. Steen framhöll, att minoriteten hade fäst afseende vid de förändrade tiderna och den förändrade sinnesstämningen, samt erinrade att det flera gånger i de framlagda handlingarna uttalades, att den danska saken berör våra dyrbaraste intressen. och den väg vi skola gå. är tydligt aAa I fPulanan hada Acarna räctat för alliance