Aftonbladet – 5 april 1864, sida 4

riga menniskKOor VIC: MAMIIL OM var Ce: an det under alla omständigheter handla om hjelp för Danmark? Och kunde väl det antastade uttalandet om Norska folkets önskningar med hänseende till en närmare förbindelse med nämnde land i någon mån vara till skada för saken? Skulle tilläfventyrs Danmark vara bättre betjent dermed att alla förklara sig vara rasande Skare dinaver? Det blefve i sanning svårt att anföra något förnuftigt skäl för dessa anfall. Han vågade icke här uppträda med samma säkerhet som den föregående talaren i fråga om hvad våra efe terkommande lära säga. Men kunde man icke tänka sig, att vi genom tillbakadragenhet lika väl kunde komma att gagna Danmarks sak som genom ett motsatt förfarande? Det är nogsarnt ekant, att det finnes en stormakt, som ingalunda önskar något starkt Norden. Då nu Danmarks öde skall afgöras skulle det nog kunna hända, att denna samma stormakt ville kasta sin tyngd i vågskålen till Danmarks fördel, om den blott finner, att vi icke hysa planer, som äro densamma emot. Det skall nu föregå ett slags skifte med Danmark; men det är ej klart för oss hvarken hvad Danmark verkligen vill eller hvad Tyskland verkligen vill; vi ha förnummit ord och handlingar, som stå i öppen strid med hvarandra. De exalterade skandinaverna anse oss hafva bort gå faran blindt till mötesg men vår ställning är egendomlig enär vi äro förenade med Sverge; och detta vore ock ett skäl för talaren. Ännu sec vi blott första akten af dramat. När man ville tala om allianser, så ansåg han, att man borde tala så att regeringen kunde förstå det, då den dervid kunde fästa så mycket afseende som den fann lämpligt. Han häde aldrig gillat, att man uttalade sig inför regeringen i form af betänkanden, men påpekade hurusom detta hade utvecklat sig historiskt, hvarpå han slutade med den förklaringen, att han under så kritiska omständigheter icke ansåg sig kunna undgå att efter sin öfvertygelse uttala nationens mening. : Angistinussen hade väl varit förberedd på. att angrepp skulle ega rum emot hvar och en särskild af majoritetens eller minoritetens premisser ; men att ett så starkt motstånd skulle uppstå emot blotta tanken på premisser, hade han icke väntat sig. Med hänseende på en föregående talares yttranden anmärkte han, att han ej trodde det skulle vara förmånligt om vi från första början hade varit med i kriget, ej heller att många skulle dela denna mening, när man tog i betraktande den ställning, i hvilken kriget skulle ha försatt oss. Richter erinrade i anledning häraf om såväl konung Oscars som vår nuvarande regerings tidigare politik, hvilken storthinget enhälligt hade fodkänt. Skilnaden var blott den, att några ade vidhållit sina åsigter, andra deremot icke. Den politik, som vår regering under den sednare tiden följt hade frambragt ett för Danmarks sak högst ofördelaktigt intryck, som var märkbart äfven inom denna församling. Skulle våra trupper endast begagnas till parad under en intervention af så kallade vänskapliga makter, så var vårt bistånd icke ens värdt den uppoffring som nu begärdes. Han vidhöll, att storthinget borde inskränka sig till sina parlamentariska förhandlingar utan att tillegna sig någon del af ett utrikesdepartements roll. Dem som förmenade, att ett oafhängigt Norge och Sverge kunde bestå utan Danmark, ville han svara, att de fvade i en sorglig villfarelse. För Tyskland gäller frågan att blifva en sjömakt af första rangen; huru skulle det väl komma att se ut för oss när Sundet och Bälterna befunne sig i händerna på en makt med ofantliga hjelpkällor, och hvilka då först skulle uppnå sin fulla utveckling. Tyskland skulle nog finna sig nöjdt så snart Danmark vore uppslukadt, vill man måhända invända, men sådant skulle strida emot all historisk erfarenhet äfvensom emot pangermanismens program. Och ville man ock invända, att Europas stormakter icke skulle tillåta tyskarne att gå vidare, så torde det dock snart komma att visa sig huru oändligt ringa trygghet detta innebär. Hvad Danmark angär så är det blott dess egen ståndaktighet som hittills hållit det uppe. Han protesterade ånyo emot deklarationen emot skandinavismen såsom alldeles obefogad. Storthinget vore icke till för att resonera öfver hvarje företeelse, som kunde misshaga detsamma I det han derpå betecknade ett dylikt uttalande såsom ett försök att återupptaga en förgången tids politik, yttrade han sig om nationalitetsidns betydelse för vår tid, och förklarade, att det icke stode i någon majoritets makt inom denna församling att bestämma, det denna id6 ör framtiden vore död och ur stånd att vara till. Derpå vände han sig till Storthingets förklaring 863, att de förenade rikena i denna fråga hade beståndande intressen. Man hade sagt, att vär hjelp icke skulle kunna förändra något i ställningen; men en här af 20,000 man torde väl dock ej af någon krigförande maktbetraktas med förakt. Hufvudsaken vore i alla fall det moraliska intryck, som vårt uppträdande skulle komma att göra först och främst på danskarne sjelfva, men dernäst äfven på Europa. Hvad intryck vår tillbakadragenhet har åstadkommit, kan ses af den engelska pressen, som förmenar, att det väl ändå icke måtte hänga så rätt ihop med rättvisan af Danmarks sak, när sjelfva Norge och Sverge draga i betänkande att ställa sig på dess sida. Skall Danmark framgent förblifva stående allena i kampen, så kan man redan af det engelska konferensförslaget sluta till hvad dess öde kommer att blifva; ty skulle det på nytt blifva indraget i en helstatsförbindelse, så kommer det att gå under. Efter några ytterligare anmärkningar af Augustinussen, Sundt, Krag, Sverdrup och Jaabek, hvilka ansågo uttalandet om skandinavismen böra stå qvar, sedan det nu en gång hade blifvit intaget, ehuru det för öfrigt vore en obetydlig sak, uppträdde Saxtand, som utgick derifrån, att vi ega en nära och ktark uppfordring att understödja Danmarks sak, då den kamp, som Danmark i detta ögonblick består för sin sjelfständighet, berörer våra egna intressen så nära som någon kamp kan göra det. Han fras höll med värma, att Het gäller vår ära att deltaga deruti, samt att vi ej kunna ersätta vår inga numeriska styrka genom någonting annat än utvecklingen af moralisk styrka, hvarföre vi böra vara försigtiga, så att man ej må tillskrifva oss yttringar af en småaktig egoism. Bäst vore att helt och hållet undvika uttalanden, som voro onödiga och kunde föranleda svårigheter: man kunde i motsatt fall lätt skada Danmark; utan att i ringaste mån gagna oss sjelfva. Värdigast skulle det vara, att utan premisser antaga den kurgliga propositionen. Det vore vanskligt för Storthinget att uppställa vilkor för regeringens utrikespolitik och onödigt att ådraga sig ett ansvar, som icke tillkom representationen, äfvensom uppställandet af premisser derjemte skulle förråda brist på förtroende till regeringen. Det vore föga värdigt och manligt att förklara, det man icke ville deltaga i kriget, utan att på förhand vära försäkrad emot följderna af vågstycket — hvilket dock i grunden utgjorde andemeningen af premisserna. Uttalandet emot skandinavismen ansåg han icke allenast i otid framkommet och omotiveradt, utan trodde ock, att framtiden kunde komma att visa att det vore oriktigt: Man vore icke betjent med tvetydiga vänner; då vore det bättre att säga rent ut: vi vilja ieke hjelpa Danmark. . Efter någon fortsatt debatt, väsentligen rörande voteringssättet, afgjordes saken så som vi i går meddelade. Rättegångsoch Polissaker. En så lydande skrift har i går blifvit ingifven Till justitiekanslersembetet, Ehuru det kan synas öfverflödigt att fill justitiekanslersembetet ingå med särskild an; 1se