Aftonbladet – 5 april 1864, sida 4

HLULLLIUBULD UIDRUSSIVU VIVVI BLIBSPLVv positionen. (Slut från gårdagsbl.) Bireb-Reichenwald. Här vore icke fråga om Storthingets deltagande i afgörandet om krig eller fred; hvad som bestämde framläggandet för af den k. propositionen var Grund, och hvad som till följd deraf förelåg vill afgörande var, huruvida rikets linietrupper och roddflottilj skulle användas utom rikets ränser. Den nämnda i Grundloven hade inommit under förhandlingarne om föreningen med Sverge och var be iknad för det fallet — som han icke kunde tänka s gonsin skulle inträda att de förenade rik ssen skulle a olika. så att det skulle vara anledning för torthinget att för landets bästa hålla igen. Enligt hans uppfattning — såväl af frågan i allmänhet som särskildt med yn till de unionella förhållandena — hade Storthinget intet att göra med att yt sig om, huruvida vi genast eller på vissa vilkor skulle deltaga i ett krig det hade gjort sin pligt, när det helt enkelt behandlat hvad som blitvit det förelagdt. . Sverdrop menade, att flere funne större svårigheter i premissernas öfversändande än som i verkligheten vore. Om man undantager yttrandena om alliansen och skandinavismen vor intet af vigt. När H. M:t inbjöd nationens re. presentanter att öfverväga betydelsefulla angelägenheter, kunde talaren icke finna det riktigt. att man sköt saken ifrån sig med det svaret Nej, det öfverlåta vi till den andra statsmakten! Han fruktade att det icke så mycket var det formella, som låg de herrar, som yttrat sig mot premissernas öfversändande, om hjertat, som det, att de trodde, att derunder dolde sig en stor realitet; men deri misstoge de sig, ty han måste erinra om, att om än man beslöt att premisserna icke skulle öfversändas, det dock sedan skulle bli fullkomligt tillfälle att få in i sjelfva beslutdt just hvad premisserna innehöllo. Talmannen yttrade i sin egenskap af representant, att han såväl som de öfriga i komiten känt sitt ansvar inför den ena som den andra, och man hade derför trott, att man borde uttala sig. Han tillade att han såsom norsk representant lade så stor vigt på ett sådant uttalande. att hans röst i fråga om bevillningen skulle bero på utgången af voteringen om premisserna. Det skulle visserligen, såsom Sverdrup sagt, vara tillfälle att till beslutet tillägga sådana vilkor, som man fann betryggande, men han fann dock, att den af komiten föreslagna formen var den mest grannlaga, men som dock träffade samma mål. Richter. Professor Schweigaard hade anfört, att regeringen måste hafva ett svar, ett uttalande, men ett sådant låge, enligt allt parlamentariskt skick och bruk, i totalintrycket af den muntliga diskussionen, medan man deremot genom att rösta för premissernas öfversändande skulle känna bunden af hvad 7 eller 8 herrar behagat göra till uttryck för den gemensamma tanken. Såsom denna var motiverad, skulle den kunna skada; den var egnad att försvi både Storthingets och styrelsens ställning. som ställningen nu var i Europa, måste det va ögonen fallande på en hvar, att ingen kunde 5örutse de kombinationer, som kunde uppstå, och hvilka dimensioner förhållandena kunde få; tillståndet kunde i morgon vara helt annat än i dag, och händelser kunde inträffa, som fullständigt förändrade den faktiska grundval, hvarpå komiten byggt, och antingen skulle då styrelsen till landets skada vara bunden genom dessa premisser, eller skulle hon handla emot dem, eller skulle kanske till och med Storthinget se sig nödsakadt att återtaga sitt ord; i begge fallen skulle denna församlings värdighet och anseende försvagas. Om Storthinget på detta sätt fogade en motivering till sitt beslut, inläte man si också för djupt på den yttre politiken, man öfverginge från en parlamentarisk församling till ett utrikes kabinett. Hvad beträffar punkten om en närmare politisk förbindelse mellan Danmark och de förenade rikena, så var denna fråga icke från något håll ställd på dagordningen. utan alldeles godtyckligt framdragen af komiten. Talaren skulle dock i fråga om insändandet af premisserna kanske kunna afse från dessa formella grunder. men han kunde icke heller i sak sluta sig till komitens synpunkt, och han måste således äfven af det skälet rösta mot premissernas insändande. Han ville icke vara med om något tacksägelsevotum för den ställning, hvari man här funnit saken, men han fann underligt, att de herrar, som vore af motsatt mening, icke just önskade premisserna borta. I det han stödde sig på nogsamt bekanta fakta, måste han säga, att det var så långt ifrån, att man kunde haiva någon fruktan för benägenhet hos vår regering att isolera sig från stormakterna, att man mycket mera måste beklaga motsatsen, i det man måste ihågkomma, att vi i denna sak stode i en helt annan ställning än både England och Frankrike. Han erinrade om, huruledes Tyskland till och med kunnat. åberopa sig på yttranden trån vår sida och syftade i sådant hänseende på grefve Manderströms noter af 1861, hvari grefve M. medgat, att Danmark icke uppfyllt sina förpligtelser med afseende på Slesvig: Han fann beklagligt att de förenade rikena alltför mycket dukat under för frestelsen att spela medlarens roll i denna sak och att de icke uppträdt mera såsom part i saken: han trodde i det hela. att vår ställning skulle varit helt annorlunda klar, om det kommit till ett afslutande af allianstraktaten och att detta åtminstone skulle hafva ledt dertill, att Danmark fått betänketid och att Tyskland då ingalunda skulle gått tillväga med den makalösa djerfhet och konsiderationslöshet, som nu varit fallet. För hans sätt att se saken stode dock såsom den mörkaste punkten i vår diplomati den kylighet och tillbakadragenhet, som inträdde vid den danske konungens död och som frambragte intrycket af att Danmark stode alldeles isoleradt, så att Tyskland repade mod och kastade de österrikiska och preussiska härarne in i Danmark. Hade de förenade rikena då uppträdt såsom de der med Danmark hade gemen