Aftonbladet – 5 april 1864, sida 2

öljande anhållan: Med anledning af hvad i nu till skolstyrelsens pröfvande haft äran ramhålla, våga vi i ödmjukbet begära, det kolläraren Rosenlöf måtte kallas inför styelsen och tillhållas att mera samvetsgrannt sköta sitt vigtiga kall, med mera lämpa och jålamod handtera barnen, samt icke låta andras ekonomiska angelägenheter förhindra sig ifrån skolans sorgfälliga skötande och värdande.? Pastor anför vidare i sin förklaring till domkapitlet, ?att han på sätt donationsbref: vet bestämmer, icke anser välbetänkt att binda sig vid Rudenschölds system för all framtid.? Det är att märka, att detta svepskäl för donationens afslående anföres den 27 Maj, ehuru donator redan i bref af den 20 April meddelat skolstyrelsens ordförande att han endast önskade Rudenschöldska metodens vidhållande de fem första åren. Det skulle blifva alltför vidlyftigt att vidare i detalj referera allt, som står i sommanhang med denna intrasslade skolfråga, hvars slutliga afgörande nu lärer befinna sig i högsta domstolens händer. Så mycket kan i korthet nämnas, att flera autoriteter, såsom domkapitlet, justitiekansleren, landshöfdingen i Gefleborgs län personligen vid sockenstämma, ingripit i saken, utan att komma till rätta dermed. Det härdnackade motständet från vederbörande presterskaps och skolstyrelses sida har tills dato gjort alla förlikningsoch sammanjemkningsförsök omöjhga. Den långvariga striden, hvars hufvuddrag vi sökt att så troget som möjligt återge, bär ett talande vittnesbörd derom, att folkupplysningens vänner i vårt land ännu hafva mången hård kamp att bestå, likasom ett rikt fölt att odla, innan deras bemödanden kunna ega förhoppning om en slutlig framgång. Den okunnighet, yttrar utgifvaren af dessa handlingar, allmogen i den nn påäende skolstriden visat i förmåga att sjelfva isa vårt vanliga skriftspråk, att sjelfva granska de kostnadsberäkningar man framlagt, och i deras ställe lyssna till hörsagor, hvarpå man rikligen bjudit dem, visar tydligen på hvilken låg punkt man hittills lyckats qvarhälla undervisningen. Efter tagen nogrann kännedom om bifogade handlingar kunna vi ej annat än lifligt uppmuntra de personer, som hittills arbetat för den högre folkskolan, att icke förtröttas i sina bemödanden, på samma gång vi uppmana dess motståndare att ej skjuta ifån sig de fördelar som från såväl allmän som enskild hand erbjudas. Den högre folkskolan bör bibringa allmogen de kunskaper, hvartill den lägre folkskolan aldrig räcker till: den bör gifva dem förmåga att räkna och förstå de enklaste räkenskaper, att obehindradt skrifva och läsa skrifvet, att enkelt och redigt sätta sina tankar på papperet, så alt de åtminstone vid sina by-, hyttoch smidesstämmor kunna föra ett begripligt protokoll; att på papperet utföra en enkel linearteckning i och för dess vanligaste byggnader, att känna de första elementerna af jordbruket och dess binäringar, samt slutligen gifva dem så mycken kunskap i landets sociala och politieka förhållanden, att de sjelfständigt kunna främja sin rätt såsom fria medborgare så inom kommunen som representationen. 7?Vi beklaga djupt en församling, hvar vigtigaste intressen af dess själasörjare blifva så grundligt missförstådda, men vi beklaga ändå mera dessa andlige, som af partisinne och enskilda intressen kunna vilseföras till en eå beskaffad utöfning af sina heligaste pligter.? I afseende på de åtgärder rikets ständer vid de sednaste rikedagarne vidtagit för folkskolans utveckling, yttrar utgifvaren följande reflektioner, hvilka vi underskrifva, och som egna sig till ett passande slutord i denna sak. Anslag ha ej sparats till småskolor, högre folkskolor, skolmateriel, stipendier m. m., men i öfrigt tyckes man lemnat frågan utan nödigt afseende. Man gör ansökningen om folkskolemedlens utbekommande, en bättre ordnad folkundervisning, ett grundligare. jemnare fördeladt vetande bland folket, me ett ord, man gör den allmänna folkuppfostran och folkundervisningen beroende af presterskapet, i det att lagen, täfven den nyaste, kommunallagen, gör kyrkoherdarne till sjelfskrifna ordförande i skolstyrelserna. Men — huru många kyrkans män äfven må rättfärdiga detta förtroende, och huru många förhållanden äfven ligga till grund för detta lagstadgande, — det vissa är, att presten, om han icke skulle vilja skolans framgång och framtid, derigenom är satt i tillfälle att hålla den tillbaka, ja, skada den. Vare det långt ifrån oss att, på grund af ett eller annat enstaka missförhållande, vilja grunda en allmän förkastelsedom. Men vi kunna dock ej vid detta tillfälle undertrycka den öfvertygelsen, att, om det medelst alla uppoffringar till folkskolan afsedda ändamälet skall vinnas, så måste ovilkorligen sådana lagar stiftas och sådana ätgärder vidtagas, hvarigenom det blir omöjligt för ovillige prestmän att motverka folkskolan. Vägen till en sådan bättre sakernas ordning är äfven beträdd, i det att inspektörer ändtligen tillsättas — om äfven genom biskoparne, hvarföre också oftast prester dertill utnämmas. Men måtte en gång steget tagas fullt ut! Må alla åtgärder vidtagas, hvarigenom presterskapet måtte kunna använda sina kunskaper, sitt nit, sin erfarenhet till skolans a; men må äfven dervid tillses, att icke yrivilegiilustan, maktbegäret, skuggräddslan, liknöjdheten o. s. v. lemnas tillfälle att, utan vederbörlig kontroll från de opartiska statsmakternas sida, motverka folkundervisningens för fäderneslandet och dess framtid så högst vigtiga nationalangelägenhet.?