Aftonbladet – 5 april 1864, sida 2

han var oskiljaktigt förenad med alla hennes sista minnen af den älskade hädangångne, hans fullkomliga bekymmerslöshet om sig Sh som så nära hade kostat hans lif -— allt detta var nya och starka band på hennes hjerta; och likväl hade hon icke förr än hon såg honom ligga der hjelplös och beroende af henne såsom ett barn — icke förr än hon hade kommit till fullt medvetande af allt hvad hon kunde vara för honom — icke förr än då hade hon blifvit gripen af denna oändliga ömhet, som förvandlar pligt till fritt val, uppoffring till njutningsfull sällhet, som, så att säga, sammansmälter tvenne varelser till en. Att han skulle lefva, att han skulle bli lycklig — Rosa hade nu ingen annan önskan, intet annat mål i lifvet. Och han, föremålet för all denna ömhet, han, det bortkelade barnet, som så ljuft vyssjades till sömns i det moderliga skötet, huru kunde han väl annat än känna sig gripen och genomträngd af så mycken hängifvenhet, tacksam och lycklig deröfver? Det var längesedan — allt ifrån den dag då hens gudfar på sin. plågobädd log emot honom — som allt oroll för förgångna oförrätter hade flytt ur incenzos hjerta, och sjelfva minnet af dem blef med hvarje dag allt mera dunkelt, såsom af saker som endast förekommit uti drömmen. Midt under sitt hjelplösa försmäktande kroppsoch själstillstånd kände han sig uppväckt från en plågsam nattmara till en Tjur, stärkande verklighet. Det tycktes honom som om mellan den ömma hustru, hvilken hade vårdat honom så kärleksfuNt; och denna hulda flicka, som hade skött honom så omsorgsfullt under hans svåra feber för några år sedan, icke fanns någon bristande mellanlänk, utan att den ena endast var en. fortsättning och ett kom