Aftonbladet – 5 april 1864, sida 2

plement till den andra. Huru envist återvände icke hans tankar till denna tid? Huru lifligt erinrade han sig icke allt, äfven det minsta tecken till företräde, som hon då hade visat honom? Och lika naturligt som ljud komma från en sträng som anslås, framalstrade dessa så Jjufva minnen de känslor som han denna tid hade erfarit. Vincenzo genomgick åter sin första fästmanstid. Så snart Vincenzo hade hemtat sig tillräckligt för att kunna föra ett längre samtal i något intressant ämne, blef naturligtvis herr advokaten det nästan uteslutande samtalsämnet mellun man och hustru. Detta blef en ny länk, som drog dem allt närmare hvarandra. Döden hade beröfvat den vördnadsbjudande gestalten all dess kantigheter, och Vincenzo erinrade sig honom numera endast med ömhet och tacksamhet. En verklig son hade icke kunnat tala om sin far med mera kärleksfull vördnad än Vincenzo talade om sin fosterfar. Han tröttnade aldrig vid att uppräkna alla de välgerningar hån njutit af honom. Vineenzo uch Rosa täflade uti sin vördnad för den aflidnes minne — endast att Rosa derjemte aldrig uraktlät att lägga vigt på den välsignelse som Vincenzo alltid hade varit för hennes far och isynnerhet under hans sista sjukdom. Rosa uttryckte en liflig önsken att uppresa elt monument öfver fadern på Rumellis kyrkogård, och denna tanke omfattades med förtjusning af Vincenzo, som aldrig mera än nu beklagade att han ej kunde rita. Han meddelade henne cmellertid sina ider i ämnet och nämnde de mera framstående skulptörer åt hvilka hon kunde anförtro utförandet. Diskuterandet af detta ämne var för båda en hugsvalelse och ständig sysselsättning under hela månader. (Forts. följer.)