Aftonbladet – 4 april 1864, sida 2

b Istörre eller brydsammare TO PINNAR die UAE FARA 3 ICA UC 1UOLD HS mark? — hvilken löjlig kontrast skulle icke n då ha uppstått mellan den antagna satsens!h innehåll och sjelfva omröstningen. Tyienlyt församling af 111 medlemmur äro 57 ingen u stor, utan tvärtom en af de allra knappaste fö majoriteter. Nu lyder visserligen meningen! g: så, att uttalandets orättmätighet icke blir i!st samma grud komiskt slående, som om det ii hade varit Storthing ecen mening somju blifvit angifven. Men isjelfvu verket är det I v. oberättigade i uttalandet icke mindre. Tyjei den styrka det saknar säsom uttryck för li Storthingets mening — hvilket detta sjelf! h bäst mäste känna — kan den omöjligt fåfc genom att förändras till vittnesbörd om hela! D folkets mening, hvilken ingen menniska och e ingen församling känner till punkt och pricka. Det nu af Storthinget afgilna vittnesbördet bevisar derföre alldeles icke hvad det uttalar, och det är högst förunderligt, att matc joritetens ledare ieke hade en så stark kän-le Ja af det fiaseo den oundgängligen måstelb söra, att de i tid afstodo från uttalandet.!b Nu skall den omständigheten, att näralu hälften af Storthingets medlemmar, ochlh bland dem den största delen af dess mest s framstående män, ha vägrat att taga del iln detta vittnesbörd, göra ett djupt intryck!h öfverallt i landet såsom ett faktum, som bevisar, huru starka rötter idÅn om ett ge-jr mensamt förbund mellan de tre nordiskalt folken i sjelfva verket redan har slagit. li 1 i Aftenbladet innehåller följande ledande artikel: Med den utgång, som Storihingsförhandlingarne om femtonmannakomittns utlåtande i går erhöllo, bör man väl på det hela taget kunna vara belåten, isynnerhet när man tager i betraktande den utläggning af det slutligen antagna premisserna, till hvilken såväl de afgilna yttrandena som voteringarne gifva anledning. Och en sådan utläggning kan visserligen äfven behöfvas, ty komitens utlåtande bär i elliför hög grad spår af de splittringar, som egt rum, och de sträfvanden, som blifvit gjorda för att ästadkomma en sammanjemkning, för att den skulle kunna hänga synnerligen väl tillsammans och gifva regeringen en klar föreställning och en tydlig vägledning med afseende å grunden till Storthingets bifall till den kongl. propositionen. Komiten hade uppenbarligen tagit sig vatten öfver hufvudet genom att taga sig före att behandla frågor, hvilka icke förelägo till besvarande, I hvilka det icke stod i dess förmåga att beI svara, och hvilka icke hade på minsta sätt någonting alt skaffa med sjelfva den sak, hvarom fråga var, och den har i detta afseende, särskildt med hänsyn till yttrandena om en politisk förbindelse med Danmerk, gått så långt, att premisserna, istället latt blifva en motivering af det fattade Storthingsbeslutet, fastmera kommit att sjellva blifva ett temligen mörkt tal utan iure 10giskt summanhang med den antagna propositionens innehåll och bestämdt begränsade begäran. Komiten hade synbarligen låtit förvilla of tidens diplomatiska riktning och har velat gifva ett diplomatiskt svar på den kongl. propositiouens bestämda fordringar. Men i stället att, såsom en sedvanlig diplomatisk not, använda många ord för att säga särdeles litet, har komiten i sitt utlåtande lagt an på att säga försk ligt my ket och mångahanda saker i högst märkvärdigt få ord. Det föll af sig sjelft att debatten i thin-. m— mm Re me JA om tet get skulle komma att lida häraf och splittra sig på för många och olikartade punkter för att kunna samla sig och gifva nagot: riktigt fulltonigt uttryck åt de inom nationalförsamlingen rådande åsigter om sakens . kärnpunkt. Der förelägo icke blow genast en hel hop olikartade ämnen för diskussionen och voteringen, utan sjelfva voteringssättet blef härigenom brydsamt och föranledde längre debatter midt under behand-; lingen af den föreliggande hufvudfrågan. Hr Aall medgaf under debatten, att man här var inne på ett område, der man icke längre kände sig hemmastadd, i det man, fann sig generad af att uttala sig om saker, som voro större och så att säga lågo på en annan terräng än den, på hvilken man var van att röra sig?. För så vidt detta var förhållandet, hade det utan tvifvel föranledts af den komite, af hvilken hr Aall sjelf var medlem. Den fråga, som i sjelfva verket förelåg till behandling, var hvarken 1 att norska Storthinget måste hafva tillräcklig praktisk erfarenhet och förmåga för att gifva det ett uttömmande och tilltredsställande svar; och I detta blef äfven fallet genom de talare, som höllo sig till den föreliggande saken, och genom de argumenter och fakta, som kunde tjena till dess belysning, och hvilka icke följde utlåtandets inbjudning utt gifva sig i färd med större saker? på den andra terräng?. på hvilken fanns hvarken väg eller gränser, men deremot ganska mycket dimma, stygga hål och gropar. De efter debattens slut försiggångna voteringarne erbjuda icke ringa intresse. Omröstningen öfver förslagets hufvudpunkt visar sålunda, att inom det norska thinget finnes något, som man väl närmast skulle kunna betrakta såsom vårt Manchesterparti, representerudt af herr Jaabeck och Berg ger, de norska Cobden och Bright. Desso: herrar röstade med lust och gamman emot denna punkt och ville icke, att Norges krigsmakt skulle i något fall blottställas den skada, som kunde den vederfaras genom att hjelpa Danmark, De af minoriteten föreslagna premisser, uti hvilka man hade med så stor försynthet disponerat öfver Englands och Frankrikes bistånd, förkastades med 73 röster mot 38. Denna utgång torde i alla händelser kunna betraktas såsom ett bestämdt underkännande af minoritetens småsinnude och trångbröstade uppfattning af hvad det här var fråga om att häfda. Vi a visserligen icke för mycket då vi påstå, utt det skulle hafva gitvit storthingets anseende inom nationen en svår stöt, i fall komitens minoritet lyckats gonomdrifva sina torftiga och ömkliga premisser, liksom det i Europas öron skulle hafva klingat såsom en omyndighetsförklaring med afseende 4 det nor, a folkets kompetens att iträgor. som röra