Aftonbladet – 4 april 1864, sida 2

1 lorm al nagot Destanat IOPslag, Se atv ala kan se huru många anhängare den haft. Den stötte också på alltför stora hinder, icke blott i den hos ett litet, fattigt och fredligt folk naturliga fruktan för krig med en stor öfvermakt, utan också i de löljder ett sådant beslut mycket möjligt kunde ha haft på vårt förhållande till Sverge. Ty lika vigtig som upprätthållandet af den danska nationaliteten är för oss, lika vigtigt är det äfven att bevara det goda förstandet med vårt andra broderfolk. Och att detta är alldeles obenäget att utan allianser blanda sig i det danska kriget, är ögonskenligt. Hela den rörelse som genomgått det norska folket. och det nu fattade beslutet bära vitt nesbörd om, att önskan att komma Danmark till hjelp är något litligare i Norge än i Sverge. Det är klart, att vi, om också med betänksamhet, likväl helt säkert skulle ha följt med, om Sverge hade gått i spetsen och utan allians lemnat Danmark kriiskt understöd. Men det är lika klart, att det skulle ha varit oklokt, om vi mot Sverges önskan hade försökt skjuta IH. M:t fram å en ståndpunkt, till hvars bibehållande fan måst söka det förnämsta stödet i Sverges krigshär och finanser. Den fråga, omkring hvilken diskussionen hufvudsakligen vände sig, var, huruvida endast beslutet eller derjemte äfven premisserna skulle öfversändas till regeringen. Detta var i vår tanke icke af någon stor praktisk betydelse. Sedan storthingets uppfattning genom diskusionerna blifvit tillräck ligt känd, fanns det alls intet skäl att förmoda, att vår regering skulle förändra politik eller kunde det, om hon också ville. Vi tro derföre icke, att våra angelägenheter skulle ha blifvit ledda annorlunda, om storthinget låtit nöja sig med att kommunicera regeringen det nakna beslutet. Och det måste erkännas, att förslagets premisser äro temligen lösa i sina sammanfogningar. Emot att skicka majoritetens premisser till regeringen röstade 42 medlemmar, för att antaga minoritetens premisser röstade 38. Det antal, som önskade gifva regeringen fria händer, var således större än det, som ville binda den med de trängsta band. Mot all medverkan röstade blott 2. Vihögakta dessa mäns uppriktighet och mod, om vi också icke kunna gilla deras åsigt. Men vi vilja icke med detta yttrande ha antydt, att de, som röstade för minoritetens premisser, gjorde det i den tanken, att de strängare vilkoren för Norgesuppträdande skulle vara tillräckliga att förebygga all inblanddunkel, att ingen med bestämdhet kan förklara ett gemensamt uppträdande af EngJand och Frankrike för omöjligt eller ens osannolikt; isynnerhet tyckes det vara den allmänna tron, att en toryminister i Englund skulle undanrödja de värsta hindren för en sådan samverkan. har skäl att vara allvarsamt missnöjd. Man beslöt med 57 röster met 54 att förklara. att det stora flertalet af det norska folket säkert icke önskar någon närmare politisk förbindelse mellan de förenade rikena och I Danmark?. Det är ej för skandinavismens Iskull vi beklaga detta votum. Ty tan lalla de medlemmar af Storthinget, som iekt blott kunna uttala och försvara, utan äfven skapa en opinion i landet, finnas bland de 54. Bland majoriteten finnas män, som höra till landets mest förtjenta -— män, som ha stor betydelse såsom parlamentariska ledare, såsom dugtiga debattörer och såsom förkämpar för färdiga opinioner, men på sin höjd blott ett par, som varit med om natt utså fröen till de blifvande opinionerna, til! de åsigter, som först småningom arbeta sig fram, men till gengäld omsider bli de allmänt herrskande. För den politiska skandinavismen är denna omröstning den största triumf den någonsin firat. Ty å ena sidan fanns det visserligen bland de 54 män, hvilka, på sätt debatterna utvisa, icke sjelfvr I hysa någon önskan om en förändringi Nores nuvarande statsrättsliga förhållande till anmark. Men å andra sidan fanns det bland de 57 också i alla fall en och annan, som icke dolde, att de ej voro afvogt stämda yttrat till oss, att det med uttalandet bloti var deras afsigt att fritaga sig från delFv tidsomständigheterna till att påtvinga Danmark. en dynastisk förening med oss, om det sjelf icke i verkligheten önskar en sådan. Och denna känsla måste hvarje man, som bär aktning för andras frihet, bifalla. Audra ha blott menat, att Norge icke kunde önska en förening med Danmark, så länge som detta icke afskär alla de politiska band, som förena det med Tyskland, likaledes en solklar sats. Huru man kunnat inlägga dessa meningar och ingenting vidare i det ifrågavarande yttrandet, är visserligen temligen obegripligt för de utanför stående. Förklaringserunden skall emellertid ligga i de inom komiten förefallna förhandlingarne. under hvilka man skall ha gjort många försök att redigeru yttrandet sä, att det bletve ett uttryck för de olika tankenyanserna. I Men dessa försök blefvo fruktlösa, och man måste då slutligen låta sig nöja med en redaktion, som, tagen efter bokstafven, säger för mycket : .) Huru olyckligt detta yttrande är, måste ; I väl redan nu och skall i hvarje fall säkeri ligen snart stå klart för de flesta, när tanVR ; ternas hetta. — Storthinget är statsmakt, n Idess kall ligger inom genom grundlagen n för detsämma utstakade gränser att fatta I beslut. Dessa ha samma giltighet, ehvad de fattas enhälligt eller med den knappaste i grundlagen föreskrifna pluralitet, Så länge f Storthinget håller sig till detta sitt egent liga kall, är dess styrka utomordentligt e I stor, och det gör i allmänhet klokt iattinI skränka sig dertill. Vi äro ltugt ifrån ati bestrida Storthinget befogenheten att uttala, icke sin vilja, men sina önskningar och sinn I meningar. Det måste likväl då väl komm? .lihåg, att dessa blott cga moralisk vigt. Alt sdet är Btorihinget som uttalar dem, förr ökar naturligtvis uttalandets moraliska beliddalasa man danna lan llväl så förrindas ning. Ty den politiska ställningen är så! j Vi komma nu till den enda punkt i de I förefallna förhandlingarne, med hvilken man mot all förening med Danmark. Några ha aktighet i hvarje sträfvande att begagnu I kens lugn omsider återvänder elter debat a ms —omen