Aftonbladet – 2 april 1864, sida 3

licke ha något begrepp om god I kom ned i förstugan stodo husets invånare I der allaredan i resdrägt, då jag kom ut på Igar lastade med korgar. Huru länge tänker ni stanna här 1 Sön derborg?? frågade han mig i en temligen allvarsam ton. Tills Dyppel blifvit intagen eller tills man börjar att bombardera staden?, svarade jag. Ja, då är det bäst att ni börjar packa lin, ty det ser ut som om preussarne tänka på att börja med det sistnämnda. Hvarföre tror ni det?? Jag har sett två kulor falla ned i vattnet i närheten af slottet.? ?Det bar varit skott i våda. Preussarne, som ha så förträffliga spioner, veta naturligtvis mer än väl, att slottet endast är ett lasarett för utslagspatienter, och de kunna väl icke vara nog chikanösa att vilja störa de stackarne i deras svafvelkurt.,.? En mycket misstänkt skräll afbröt mig. Hör ni? — Det var en bomb som föll ner här i grannskapet.? Åh nej! Tro ni mig, det var bara en brädstapel som ramlade ner.? Jag reste mig emellertid upp från skrifbordet och öppnade fönstret. Folket rusade upp efter gatan, alldeles som vid en eldsvåda. Hvad är på färde?4 ropade jag. Ingen hade tid till att svara. Ett hvinande ljud i luften, en knall och ett rökmoln nere på platsen mellan slottet! Toch mitt fönster gaf mig likväl straxt det äskade svaret. Det är således afgjordt att proussarne ton och folkskick!4 suckade nästan öfverraskad, låste igen min portfölj, snörde ihop min tornister och tog på min kavaj. Då jag stentrappan såg jag menniskor fly åt alla sidor, fruntimmer med tofflor på fötterna och en tunn schal öfver hufvudet, karlar med små barn på armen, pigor och dränsHurrrrrrre!? ljöd det ännu en gång öfver hufvudet på mig, och från huset bakom den bostad, hvilken jag var i begrepp att lemna, hörde jag i ögonblicket derpå en förfärlig explosion och ett brak, som om tusen takpannor hade blifvit slagna i stycken. Nu börjar här bli roligt, ropade en svensk läkare till mig i förbigående och skyndade sig till lasarettet. Ännu en gång samma hvinande crescendo tremulo, en ny explosion nere på timmerplatsen icke femtio steg från trappan, der jag stod och ett regn af grus och splittrade trästycken. Jag fick god lust att uppsöka en liten skärfva af den granat, som hade varit så vänlig att krevera så tätt bredvid mig utan att förorsaka mig någon slags olägenhet, lade min tornister ifrån mig och gick tvärs öfver vägen, som längs utefter timmerplatsen leder uppåt Möllebatteriet. I detsamma jag kom fram till uppgången till detta blef jag ropad an af en artillerikapten, hvilken i ett briljant lynne kom gående öfver platsen. eKom hit, skall ni få se hvar den sista granaten gick in. Jag följde hans uppmaning och hade just hunnit fram till honom, då ett nytt hvinande och en ny skräll hördes alldeles bredvid mig, och den plats, på hvilken jag stod, då han först tilltalade mig — unge-. fär 14 steg ifrån der jag nu befann mig — var förvandlad till en graf, mer än tillräckligt stor för min ringa person. Hade jag stått qvar der i 10 sekunder till hade jag varit splittrad i småbitar liksom granaten. Kaptenen log, liksom om ingenting farligt passerat, men han var också kapten, och af hans yttrande är jag frestad tro att han var fatalist, men då jag icke var nägotdera, tog jag i största hast min tornister på ryggen och gaf mig i väg. Det är en icke ovanlig yttring af sjelfkänslan, att folk i allmänhet betraktar sitt eget lilla jag som den centralpunkt, omkring hvilken hela verlden vänder sig och att man till följd deraf alltid tänker sig hvart och ett omslag i väder och vind, moteller medgång, naturens ordning och slumpens nycker, icke som en nödvändig verkan af gifna orsaker, utan som en personlig ynnest eller chikan. När jag berättar att: af de tjugo eller trettio bomber och spetsgranater, hvilka kastades in i Sönderborg, ett halft tjog föll ned i min närhet, skall törhända en arg baktialare möjligen finna det lätt nog att påbörda mig den inbillninsen, att min närvaro skulle haft något inflytande på projektilernas bana, men mot alla slika beskyllningar vill jag dock rentvå mig genom att anföra de verkliga orsakerna till att jag befann mig midt emellan besagde banors ändpunkter. Det hus, hvari jag och mina kontubernaler hade rönt ett vänligt emottagande och 4 funnit en angenäm fristad, varen hvit byggnad med torftak, belägen i stadens yttersta ända midt åmot Broagerlandet; endast slot-1 tet låg framför oss. Vi hade flera gånger t på skämt anmodat vår förekommande värd (4 om att för vår gemensamma säkerhets skull j E 1 e gilva huset en mörkare ytterfärg, enär det i händelse af ett bombardement skulle gifva fienden en alltför markerad sigtepunkt, men på rena allvaret tror jag att det var likas så litet på detta som på mig, som det sig-!s tades. Saken förhåller sig så, att om man r drager en linie från de fiendtliga batterier-s na till det gentemot belägna slottet och det ! bakom detsamma högre upp i staden be-( lägna toroprydda rådhuset, så ligger vårt!c logis på enna linie ungefär midtemellan g de två nämnda byggnaderna mot hvilka an-s tagligen skotten riktades. Tysken, somjs har sina spioner öfverallt?, har naturligtt vis sådane äfven i Sönderborg och dessav ha förmodligen inrapporterat att på slottetv befanns ett militäriskt magasin, att på platIr sen der bakom funnos en mängd artilleri-v vagnar och en ansenlig mängd granater i staplar, hvilka granater dock icke voro tyl d do, och att ett betydligt antal af våra amvy unitionsvagnar voro placerade i en gård ll tätt intill rådhuset. Häraf förklaras dets panska lätt, huru jag utan all min förskyl-i an eller värdighet kom att åtnjuta denjn stora äran att vara midt i elden. Ett par!I